»Där låg jag i ett mörkt rör medan främlingar i ett angränsande rum satte igång det både obehagligt närgångna och absolut nödvändiga arbetet med att ta bilder av min hjärna och ryggrad. För att få tiden att gå och tänka på något annat än det slamrande buller en magnetkamera producerar låg jag och fantiserade

»Men mod – och alldeles särskilt ett sådant nästan ofattbart mod som människor idag visar i till exempel Belarus och Putins Ryssland – är väl strängt taget inte något man kan begära, varken av sig själv eller andra. Det man däremot kan göra är förstås att inte bara häpna över deras mod, förundras, bli djupt imponerad – utan också ställa sig frågan hur man själv skulle handla i en liknande situation.

Vad innebär det att hävda att en arbetsuppgift är meningslös – ja eller hela ens tillvaro? Vad menar
man då? Jag tror att det framför allt handlar om främlingskap, alienation … närmare bestämt »själens
frånvaro«: den som Gunnar Ekelöf benämner eller besvärjer på latin i den storslagna höstdikt som heter så: Absentia animi.

Skaren håller hårt i granens nedre grenar och ekorren springer över snön fram till fågelbordet. Där kan den bli sittande länge bland solrosfröna. Då och då reser den sig på bakbenen och spanar, den vita magen lyser, sedan ner till fröna igen.