The past is not dead. It is not even past.
William Faulkner
Döden kommer alltid med denna stunds försening.
Wisława Szymborska
Nu och vårt öppna fönster
Våra kroppar ligger utsträckta och våra hjärtan slår. Det är en ljus och viktlös gryning i maj, koltrasten ramar in vårt öppna fönster med sin sång. Ännu en tid lever vi, i detta ögonblick undkommer vi döden. Och i detta. Men vad är nu? Vad är en stund, och hur länge varar ett ögonblick?
Vi lever våra liv nedsänkta i tiden. Den är lika närvarande som väderleken, den omfamnar oss. Lika lite som det går att föreställa sig en dag utan väder, går det att föreställa sig en dag utan tid. Kvantfysiken har antytt att vi lever i en värld av skeenden, snarare än ting. Är förändring detsamma som tid? Kanske har Herakleitos rätt när han menar att allt befinner sig i ständig förvandling.
När vi försöker förstå vad tid är uppstår lätt kognitiva dissonanser. Samtidigt som vi önskar fånga tidens väsen på ett intellektuellt plan känner vi den med våra kroppar och sinnen, fysiskt, bortom språkets metaforer. Dagarna går och vi åldras, människor omkring oss åldras och dör. Många menar att tiden är elliptisk när den verkar i medvetandet, och att minnet tar oväntade genvägar när det bortser från tiden i sina tillbakablickar. I prosadikten »Svar på brev« skriver Tomas Tranströmer:
Ibland vidgar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag men tjugosex år kan passeras på ett ögonblick. Tiden är ingen rak sträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.
Corona
Jag skriver det här i den utdragna tystnaden under coronapandemin. Världens gator ligger öde. Mellan människorna flödar det försåtliga viruset, lika osynligt som strålningen kring Tjernobyl. Coronavåren, denna torra och kalla vår, den vår de svaga kalla höst. Dödstalen stiger och dagarna går.
Som många andra lever jag den här våren utan sociala aktiviteter. Långa promenader och utflykter med cykeln tar mig till platser jag annars likgiltigt passerat. Däremellan timmar vid skrivbordet och under läslampan. Hur förvalta detta tillstånd, denna oväntade möjlighet?
[pullquote]Glömda böcker kommer fram i ljuset och syresätter mig[/pullquote]Biblioteket
Walter Benjamin lade fram den lyckliga tanken att om man har möjlighet att skapa ett eget bibliotek bör det rymma böcker man kanske kommer läsa, ett möjligheternas och upptäckternas bibliotek. I våra bokhyllor finns många olästa böcker, så nu kommer vårt bibliotek till rik användning. Här skulle jag gärna bosätta mig. Det är en lockande tanke att för en tid bli en kammarlärd fåtöljresenär, på behagligt avstånd från allt.
Jag beslutar mig för att inventera biblioteket, göra en genomgång av det kända såväl som okända. Till en början kastar jag om ordningen i de organiskt växande boktravarna som belamrar bord och golv. Jag vänder och bökar i min litterära kompost, gammalt blir som nytt. Glömda böcker kommer fram i ljuset och syresätter mig. Genom de öppna fönstren blåser våren in. Min läsdagbok fylls snart med nya anteckningar från bibliotekets alla hörn. Kanske kan några fynd komma till användning i essän om tid, som jag lovat skriva för
tidskriften Balder.
Läs hela artikeln i Balder
Bild: Från Andrej Tarkovskijs film Nostalghia, 1983.