Poeten och författaren Jonas Gren bor i Uppsala. Sitt arbetsrum harhan sex kilometer bort, i Ultuna. Hemma har han internet, inte i arbetsrummet. En tisdag i början av oktober kommer jag dit för att träffa Jonas Gren och tala om varför han sedan fyra år lämnat internet om dagarna. Just nu arbetar han med en intervjubok om att leva utan internet. Han skrev om saken i DN Kultur den 18 september i år.

Vi sitter i Dekanhuset i Ultuna, där Sveriges Lantbruksuniversitet finns sedan många år.
– Det var lite roligt med skylten där borta: »Här växer framtidens digitala jordbruk.«
– Just det, jag cyklar förbi där varje morgon och har alltid dagens take på den där skylten.
– Man får lust att säga: Lycka till!
–Ibland ser jag drönare framför mig, ibland funderar jag: Varför ska jordbruket vara digitalt?
– Vissa använder sig ju av satellit för att kunna se var det finns behov av vatten eller vissa näringsämnen, så att de kan precisionsodla.
– Jag har precis läst Väckarklocka av Elin Wägner, man kan undra vad hon hade tänkt om den där skylten. Hon hade nog tyckt att det bara är ännu en förlängning av herraväldet över jorden.
– Hur gick det till att du började ta paus från internet?
– Precis som det är för de som jag intervjuar till min bok så har man ingen riktig plan. Så länge jag har skrivit och läst så har jag alltid blivit störd av internetuppkoppling. Jag är ändå så pass gammal att jag minns en tid utan den, men så pass ung att hela mitt vuxna liv har varit uppkopplat. Redan när jag pluggade i Uppsala 2002–2004 så märkte jag att jag kunde bli sittande vid datorn och fippla, ladda ner filmer – istället för att plugga. På den tiden var det ingen som hade smartphone, så det var bättre att sätta sig och läsa där jag bara hade med mig min enkla Nokia, en anteckningsbok och boken man skulle läsa. När det började pratas om att Steve Jobs skulle komma med den här fantastiska produkten med IPod, internet och telefon, allt i ett, när det ännu bara
började glunkas om det där, runt 2006, 2007, så kände jag: Det här är ingenting för mig.
– Varför då?
– För att jag har lite av en beroendehjärna i förhållande till att kolla mejlen. Jag märkte redan då, att när jag satt i studentrum och hade datorn med mig, så kunde jag stänga av datorn och sätta mig och läsa. Mot min vilja, nästan som ett spöke, kunde jag gå till datorn, slå igång den, kolla mejlen och nyheterna; har det hänt något? En smartphone skulle göra att jag tog med mig det där beteendet jämt. Så ville jag inte ha det, så jag lovade mig själv att jag aldrig skulle skaffa en smartphone.
– Har du inte gjort det?
– Nej, förutom när jag var på turné med Sara Parkman och gänget, 2019, med en föreställning som hette Nationalparken. Då ärvde jag en gammal och uttjänt smartphone från min mamma. Då kunde jag ringa min dotter. Men annars trivdes jag inte med den, märkte att jag började sitta och kolla mejlen i turnébussen. När vi flyttade till Uppsala och jag letade efter ett arbetsrum så hittade jag det här. Man sa att för att ha internet så måste man teckna ett abonnemang och skaffa en egen router.

Läs hela artikeln i Balder