Nyss satt vi i köket, jag minns det röda riset, salladen och brödet. Det är mitt på dagen en varm onsdag i slutet av juli. Jag är på besök hos Kira Malmsten för att fråga henne om de stora vävarna hon gör, de stickade skulpturerna. Och hur det var att vara mjölkbonde i sexton år, på Yttereneby gård i Järna? Själv arbetade jag samtidigt på Saltå Kvarn. Men det var då det, nu är det drygt 35 år senare. Jag frågar hur de nästan svävande ståltrådsskulpturerna kommer till?

– De där bredvid dig på schäslongen är »stickade« i rostfri tråd. Andra kan vara stickade i blåglödgad järn- tråd. Jag börjar med nosen, så att de ska kunna andas. Sedan vet jag inte riktigt hur den ska bli, den visar sig.

Kira reser sig för att hämta fler.

– Är de syskon?
– Det är ju olika sorter, men alla har klövar, jag gillar klövdjur. Jag känner här på foten, gör du det också? Att man känner var klöven sitter.
– Jag skulle gärna göra det, jag har inte tänkt på det förut. De ser vänliga ut?
– Ja, de är vänliga … stackars djuren, stackars jorden!

Jag berättar om Lennart Sjögrens och Anna Rydstedts dikter, som man kan läsa i den här Baldern, om deras blick för djuren.

– De som är unga nu, det är deras tid, vi ska inte dra ner dem i melankolin.
– Hur låter man bli det?
– Man håller tyst. Jag har ju ett barnbarn som är gra- fiker, hon är så positiv. Så glad. Hon hade utställning på Sergels torg i våras, ute. Hon lever i den här tiden som är nu. Det finns ungdomar som räknar med att kunna reda upp allt som inte funkar i världen, med klimatet och så. Jag är nog mer … jag har alltid varit lite melan- kolisk, men man ska väl inte prata om hur allt ser ut?
– Klart du ska.
– Jag tänker: Stackars jorden. Å andra sidan kommer
väl just den klara sig. Vad är det med oss, som vi håller på? Vi skulle ju bli så kloka nu när vi har tillgång till så mycket information. Vissa tycker också att man ska skicka ut desinformation! Äter du av chokladen?
– Javisst, den var god den här.
– Jag har två stora grejer på en utställning, lika stora som den där.
Kira pekar på Hinsides, som ännu inte är nertagen från »vävstolen«.
– De har jag gjort för kanske femton år sedan. Jag blev så himla sugen att göra en till båt innan jag dör. Jag kan ju hålla på tills jag blir åttio, det gör ingenting. Det får ta sin tid, jag har ingen brådska. Jag alternerar från båten till att väva. Ibland, när jag inte har lust med det, då målar jag lite grand. Men egentligen så är det jobbi- gast att måla, fast det går så pass fort, det går för fort.
– Men du, en sådan här båt, det blir väldigt mycket arbete?
– Men det är roligt också, en sådan här silverbåt, den fångar ljuset, samtidigt som det kan bli skugga av den.
– Var är de där två skulpturerna som du har på utställning?
– På Oaxen. Det är i en gammal kalkugn som utställ- ningen visas, jättestiligt.
– Är det dina målningar på väggen här?
– Nej, där är Yasmina med grafiken. Det där är pappa, snödroppen är Kira. Akvarellerna är pappa och den där oljemålningen är Torun Munthe, som är dotter till Fanny Grate, om hon är bekant, hon har blivit stor nu.

Läs hela artikeln i Balder