»Jag älskar rost« Samtal med Marie Olskims Lust

Marie Olskims Lust. Foto: Eleonor Johansson.

Marie Olskims Lust är konstnär, skådespelare. långtradarchaufför och mamma. Hon bor på en liten gård i byn Venås en mil nordväst om Delsbo. På de följande sidorna finns bilder på några av hennes skulpturer. Först bara ett litet samtal vi hade några dagar innan Balder skulle lämnas till tryck.

– Vad gjorde du den gångna natten?
– Jag har kört lastbil.
– Mitt i natten?
– Ja, man måste ju utnyttja tiden … jag måste göra så ibland, köra lite så att man får ihop det.
– Körde du snö?
– Nejnej, jag kör flisbil, man kan köra till Sveg eller Gävle till exempel, korta svängar, men det är ändå lång- pass. Men inte så långt hem.
– Är den lastad och klar när du börjar?
– Nej, man lastar också.

Vi sitter i det inre rummet på Hedvigs Diner i Delsbo, äter tomatsoppa och ställets ovanligt goda bröd, är det finsk folkmusik man hör i högtalarna? På golvet står ett dragspel i en väska.

– Min dotter heter Hedvig. Men apropå det här med lastbil, jag kör ju hellre skrot, då kan man hitta guld. Man kanske ser en klo eller ryggrad och tar med den hem. Då har det funkat mycket bättre, då ger det något att köra, inte bara pengar. Nu kör jag spån, det är inte lika hett. Men man måste ju ha pengar ibland, få ihop det.
– Det här med skrotet, hur gick det till att du började med det, visst sa du att du älskar rost?
– Ja, det gör jag, det är fullt med skrothögar hemma, det är ju så snyggt också. Och man ser tidens gång, det är något med förändring. Det började med att jag skulle gå en svetskurs, jag hade inte hållit på med skrot eller skulptur innan. Det var Diana Andersson som höll i kursen, jag fick en skulpturutbildning samtidigt, på köpet, eftersom hon är skulptör. Det var där jag började, att jag ska sätta ihop metalldelar, sedan har jag snöat in på det.
– När var det?
– Tio år sedan tror jag.
– Någon frågade om du har utställningar ibland?
– Det brukar bli någon varje år. Men jag har inte haft bara skrot, jag har haft med foto och måleri, jag testar allt möjligt. Jag vill inte låsa mig fast vid en sak men snöar ofta in på en grej i taget.
– Det var när vi fick se din trana på utställningen i Ljusdal, det var verkligen en trana, man blev stående vid den, bara tit- tade. Hur går det till när du hittar en trana?
– Jag snubblar över en sak, där var det häcksaxen: det är ju en näbb! Sedan får jag en idé som jag måste få till. Jag gör skisser också, på olika tranor till exempel. Jag snöar in på ämnet trana, läser och skissar, när man sedan börjar med skulpturen så har man den i kroppen.
– Jobbar du mitt i vintern, med skrotet?
– Ja, men man blir så kall, även om man har vantar så är järnet så kallt, och min verkstad är en kallverkstad. Så det blir korta pass. Men just nu håller jag och Diana på med ett kors, det ska bli som en gravsten för Gea, Gunnar Andersson, hennes bror. Men där står vi också ute och arbetar, Diana har lärt mig att bara jobba på, inte ge upp, man måste inte ha en färdig verkstad. Jag går som i skola hos henne, lärling sedan tio år. Apropå korset, jag tycker det är spännande med döden.
– Hur då, de flesta vill inte prata om den.
– Den gör livet värt att leva, ger tyngd åt livet. Det är så svårt att förstå att man plötsligt inte finns längre,

Läs hela artikeln i Balder

Mats Ahlberg

Website | + posts