Det var när jag kom hem sent en kväll i november för snart femton år sedan. Jag bodde i en liten skola i Källbergsbo, en by alldeles intill riksväg 84 mellan Delsbo och Ljusdal. När jag klev ur bilen gick det inte att undgå stjärnhimlen, jag stod en lång stund med blicken på stjärnorna. Nacken stelnade och jag fick en idé, gick in och hämtade ett par gästmadrasser, två kuddar och ett tjockt täcke. Strax låg jag på rygg i mörkret och log mot Karlavagnen och Vintergatan.

Apropå temat för årets första Balder letar jag i mig efter en hemlängtan. Allt hittar man ju inte och en del stannar hos mig. Men när någon frågade mig var jag känner mig som mest hemma, vid vilken plats, vilket landskap? Då tänker jag först på sommarstugan på udden i Ryssbysjön utanför Nässjö. Minnet av den är snart sjuttio år men ännu ett av de bättre. Annars är det odlingslandskapen som lugnar mig bäst, de betande djuren, de nysådda åkrarna och strängarna av nyslaget hö. Tänk att doften av hö och en ropande trana kan få ens oro att ta andra vägar. Eller strandskatornas rop en tidig vår på östra Gotland.

I morse nådde morgonsolen äntligen över grannens tak och föll på tallstammarna i slänten bakom vårt hus. Och för en liten stund var jag inte i mig själv utan därborta vid de lysande tallarna.

M.A.