»Nu sitter jag dock här med en ny bok om trädgård: Mästarnas köksträdgårdar (Arena) med text av Bella Linde och bilder av Lena Granefelt. Och det är ändå något med den. Trots att bilderna är just det där vackra, dimmigt mjuka uppvisandet av skörd och resultat. För här finns också en verklig människa med. Även om människan i fråga just på bilderna ser ut att vara glad, utvilad och tillfreds med sitt skapande. Människorna i boken är trädgårdsmästare.«

För ganska många år sedan slutade jag köpa trädgårdsböcker. Lite förläget, eftersom jag ju arbetar med just trädgårdar, så måste jag erkänna att jag inte på länge knappast ens tittat i någon av alla dessa böcker som den ena vackrare än den andra trycks ut på marknaden. Jag kan inte säga att det varit ett särskilt medvetet beslut. Det kan ha berott på en överfull bokhylla. Eller hade jag blivit mätt på något vis? Kanske intog jag omedvetet ett avstånd för att inte tappa bort min egen röst och uttryck, mitt eget sätt att närma mig mitt arbete? I en tid där jag överallt och ständigt är påpassad av bilder och möjlighet till ny inspiration, så blev även de vackra böckerna något som istället för att fylla mig med fri kreativitet, fick motverkande effekt. Som att jag i en uppsjö av trädgårdsböcker riskerade att tappa bort vägen mot ett fördjupat kunnande. Alltid med det där motljuset, daggen, sol och frodighet. Vackra proffsiga foton av underbara grönsaker. Bilder av resultatet. Käcka texter om hur enkelt och tacksamt det är att odla. Och hur bra man mår. Knappast bilder av lergeggan i den färglösa mars månad, av värkande ryggar, tomma plånböcker. Av allt det där andra, bakom och under, som formar och präglar vad jag till sist får till. Det som sakta visar sig, som med tiden kommer via och ut ur mina händer med självsprickor. Det som nästintill puffar undan resultatet och gör det underordnat.

Nu sitter jag dock här med en ny bok om trädgård: Mästarnas köksträdgårdar (Arena) med text av Bella Linde och bilder av Lena Granefelt. Och det är ändå något med den. Trots att bilderna är just det där vackra, dimmigt mjuka uppvisandet av skörd och resultat. För här finns också en verklig människa med. Även om människan i fråga just på bilderna ser ut att vara glad, utvilad och tillfreds med sitt skapande. Människorna i boken är trädgårdsmästare.

När blir någon egentligen en trädgårdsmästare? Att vara mästare i trädgård. Som ett slags sportgren. Man är bäst. Eller mästare i en trädgård? Just en specifik trädgård i vilken just den människan är mästare. Eller mästare av en trädgård till och med? Som att det är platsen som är med och skapar sin trädgårdsmästare. Titeln är flitigt debatterad och ingen kommer egentligen fram till något. Mer än att den var mer begriplig förr när det fanns ett bestämt system kring den. Nu har begreppet plockats fram igen för att användas i alla möjliga olika motiv; att höja statusen på en utbildning, att höja statusen på en arbetsuppgift, att legitimera ett visst arvode. Det verkar som att man tänker att det är fint att vara trädgårdsmästare i alla fall. Och det är ju roligt för en som arbetat med det hela i snart tjugo år! Fast ju längre tiden går desto svårare blir det paradoxalt nog att kalla sig just mästare. För materialet som jag håller på med som min arbetsuppgift vrider och vänder hela tiden på sig. Lever och dör, frodas och viker sig om vartannat. Regelmässigt ena dagen, överraskande den andra. Hur skulle jag eller någon kunna vara mästare i förhållande till det?

Läs hela artikeln i Balder