Ekumenik och interreligiös dialog ger sig ut i ett gränsland där skyltarna inte är utplacerade från början. Som alltid är det människor som gör skillnad med sitt engagemang och sin vilja. Vänskapen är den viktigaste byggstenen i ett projekt som vill fred.
Guds hus är sedan ett tiotal år en organiserad religionsdialog mellan Nacka församling, Stockholms katolska stift och Muslimernas förening. Det är också ett ekumeniskt projekt mellan S:t Konrads katolska församling och Svenska kyrkan. I den sociala stödverksamheten Källan ingår även Stadsmissionen. Sedan 2009 pågår arbetet med att även bygga en moské vägg i vägg med kyrkan som en yttre manifestation av allt detta.
Till projektet hör sedan 2012 Guds hus vänförening som stödjer arbetet genom folkbildande arbete. I år har en insamlingsstiftelse startats för att samla in engar till byggnationen. Detta har överklagats (med argumentet att insamlingsstiftelser ligger utanför församlingens kompetensområde) till Domkapitlet och Svenska kyrkans överklagandenämnd, men Guds hus har fått rätt och styrelsen för stiftelsen är tillsatt. Föreningen ska nu ansöka om 90-konto och påbörja insamlingen.
Guds hus ska byggas i Fisksätra. Ritningen ligger här bredvid mig på köksbordet. Men först något om Elin Wägner. För att kunna tänka kring freden behöver vi lyssna på dem som tänkt före oss.
Fred, ville hon, fred med jorden och fred på jorden. Vänskap, ville hon, mellan män och kvinnor och människor från olika länder. Samverkan kring det som är viktigt, var vi än kommer ifrån. Jämlikhet. Denna hållning präglade hela hennes författarskap. När hon i självkritik och sorg över världsläget skrev Väckarklocka 1941 härjade kriget för fullt och hur det skulle gå var det ingen som visste. I boken vädjar hon till var och ens beslut att välja freden.
Idag plågas världen av ett stort antal väpnade konflikter. Skriver jag en siffra nu så stämmer den inte när detta går i tryck. I varje sådan konflikt kränks mänskliga rättigheter, dödas, skadas, våldtas, torteras och svälter människor, bryts alla överenskommelser och alla avtal.
Vi måste börja där om vi ska tala om Guds hus i Fisksätra. För det finns två ord i denna påbörjade religionsdialog som berör oss alla, oavsett vad vi tror och varifrån vi kommer. Det ena är vänskap. Det andra är fred. Och de hör ihop.
Barbro Bolonassos är en av ledamöterna i styrelsen för Guds hus vänförening. I sjutton år har hon varit bibliotekschef i Fisksätra och nu, strax innan pensioneringen, väcks många tankar om existensen.
– Jag är inte troende själv, säger Barbro. Men jag har respekt för att folk vill bygga rum för dimensioner utanför dem själva. När vi firade fyrtioårsjubileum för Fisksätra kyrka, skolor och bibliotek och en koptisk kör tog i så det dunkade i hela kroppen i flera veckor efteråt – jag menar efter flera tusen år vet man vad som dunkar i kroppen – då kändes det bra. Då var det lätt att säga välkommen till Fisksätra!
Det är inte alltid det känns så. Ibland är det tungt och Barbro kan känna oro över alla dem som inte mår bra i Fisksätra, över människors destruktivitet och över
det som kunde blivit men inte blev. Kanske är det priset hon betalat för att hon funnits där, att hon vet.
– Som ung fick jag lära mig att det går att förändra världen med små och stora medel. Mitt sätt att göra det har varit att hylla den som kommer in genom dörren till biblioteket, inte vänta på att det ska komma någon annan, säger Barbro som tycker att det är viktigt […] Läs hela artikeln i Balder