Regn mot rutan och pendlarnas lyktor längs Norrtäljevägen. Roslagsbanans blå tåg parkerade vid spårvägsgaragen i rött tegel. På rälsen rullar nyare vagnar. Längre bort på det stora sjukhuset gav jag en gång liv. Nu vakar jag vid sidan av den bädd där han som gav mig livet väntar på att somna in. Ännu finns han hos mig, ännu gör hans fridfulla andning och kroppsliga närvaro något med dottern i mig.

Han som är min rottråd till barndomen och minns mig som spädbarn, lågstadiebarn och tonåring. Han som stabilt stått vid min sida och visat kärlek i handling men varit sparsmakad med orden. Som snickrat, grävt, lagat och skjutsat. Vem blir jag när båda mina föräldrar, och deras minnen av mig, försvinner?

»Ej i trafik« står det på en av bussarna som svänger upp mot hållplatsen utanför. Pappa andas ännu. Ännu existerar han här på jorden. Att vi hör ihop ger frid och harmoni.

Jag lyssnar på hans andning, håller hans varma hand. Pärlbandet av bilar fortsätter ringla på motorvägen när jag går hem för natten och min bror tar vid.

En solig torsdagsmorgon i januari somnar pappa in.

Ej i trafik.

A.H.