Bygdedjuret är benämningen på en lantlig variant av jantelagen i den norske författaren Tor Jonssons novell »Liket«. Det är även titeln på Sven Olov Karlssons senaste roman, i vilken han skildrar såväl den slagfärdighet som missunnsamhet han lärde känna under uppväxten på landsbygden. Åsa Magnusson tog tunnelbanan till Bagarmossen, där författaren bor då han inte befinner sig på den västmanländska fädernegården. Det blev ett samtal om berättarglädje, skogen och skrivandets harmoni.
Det blåser nordanvind när jag kommer upp från Bagarmossens tunnelbanestation. Det är lördag vid lunchtid, men den förmodade ledigheten avspeglas vare sig i människors rörelsemönster eller i deras blickar. De som passerar biter ihop och rör sig målmedvetet i olika riktningar över torget. Det är kortast möjliga väg som gäller. En bit bort får jag syn på författaren Sven Olov Karlsson. Han har en fodrad keps nedtryckt över pannan och kommer emot mig i ett par höga gummistövlar med snabba steg. Vi har stämt möte och han vinkar glatt. I handen håller han en brun papperspåse. Det visar sig vara bullar får jag reda på en stund senare när vi traskat genom ett bostadsområde och stigit in genom dörren till hans arbetsplats, en kontorslokal som delas med en handfull andra likasinnade. Samtidigt som han sätter på kaffe ringer telefonen. Det är Petter från Västmanland, Sven Olovs uppväxt- och hemtrakter, han hjälper till med snöskottningen när Sven Olov befinner sig i Stockholm. Det är nu mer än tjugofem år sedan författaren bosatte sig i stockholmstrakten, men fädernegården finns kvar och ska skötas även när han inte är på plats. Medan han måttar kaffepulver och häller upp vatten instruerar han Petter som till sist får syn på den snöskyffel han behöver.
När jag frågar Sven Olov var han känner sig mest hemma, här eller i Västmanland, svarar han att han behöver bägge platserna. Det som betyder någonting är relationerna till andra människor och de är goda på båda.
– Det är såklart en skillnad i tillgänglighet när man är i närheten av en storstad. På tjugo minuter kan jag cykla till Nationalmuseum och gå på en utställning om jag vill. Är jag på gården i Västmanland är jag där, förväntar mig inte den typen av aktiviteter, men där finns annat. Och gården kan jag inte tänka bort ur mitt liv.
Sven Olov debuterade 2003 med romanen Italienaren. Efter det har han gett ut såväl romaner som novellsamlingar och reportageböcker. Den senaste, romanen Bygdedjuret, kom ut 2024. Sju år tidigare, 2017, kom Brandvakten. Den gavs ut några år efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014 och är dels en ingående beskrivning av händelseförloppet ur ett journalistiskt perspektiv, dels en personlig berättelse skildrad utifrån att Sven Olov och hans familj var några av dem som drabbades av branden. Boken är dessutom fylld av intressanta fakta om skogsbruk, klimat, räddningstjänstens organisation i pressade lägen och inte minst politikens roll i sammanhanget. När jag började läsa Brandvakten förväntade jag mig inte att den skulle vara så spännande som den faktiskt är. Att Sven Olov har varit verksam länge som journalist, och fortfarande är det, märks på hantverket. Jag undrar om han har nytta av de kunskaper han förvärvat i yrket när han skriver
skönlitterärt.
– Jo, det är klart att jag har. Alla som har arbetat på en redaktion får lära sig att förhålla sig till en viss tidspress, man måste leverera. Och för att kunna göra det krävs det disciplin. Den disciplinen behöver jag när jag skriver skönlitterärt, vilket är det jag helst vill syssla med. Att ha lärt sig hur man gör research och intervjuar är också värdefullt. Men i dag, när jag inte arbetar heltid som journalist och det skönlitterära skrivandet har fått alltmer plats, vet jag inte om jag skulle hänga med i det tempo som förväntas på en nyhetsredaktion.
Läs hela artikeln i Balder