Att lära sig spela ett instrument är en känslomässig utmaning som kräver en vuxen syn på ofärdighet. I en värld som hyllar teknisk briljans är den verkliga konsten att lyckas kombinera en önskan om förkovran med ett accepterande av nuläget. Violinisten och pedagogen Sara Kihlman Wibe reflekterar över att vara lärare i kulturskolan.

År 1970 bildade en grupp studenter vid Portsmouth School of Art en orkester: Portsmouth Sinfonia. För att delta fanns bara ett kriterium. Du skulle absolut inte kunna spela det instrument du sökte med, däremot skulle du delta seriöst i alla repetitioner. Du skulle inte försöka spela dåligt med mening. Orkestern var ett performanceverk i syfte att undersöka musikens natur. Att resultatet blev en komisk fullträff var bara en bieffekt. Portsmouth Sinfonia åtnjöt under sina glansdagar stor berömmelse och tog sig ända till Royal Albert Hall. Man spelade in skivor som med tiden har blivit kultklassiker. Kronan på verket var en version av Richard Strauss Also Sprach Zarathustra, så osannolik att den får Spike Jones att framstå som Svenska Akademien. Andra må ha gjort plojig musik, men det här, det var the real shit.

År 2011 hörde jag Zarathustrainspelningen för första gången på YouTube. I beskrivningen hade personen som delat klippet dock bytt namn på orkestern. Nu påstods det att de framträdande utgjordes av elever vid »Örebro kommunala musikskola«. Örebro? Varför berättade man inte om Portsmouth? Man måste ju ha fått sitt ljudmaterial någonstans ifrån och varför påstod man i så fall att det var just musikskoleelever som spelade? Möjligen ansåg personen att klippet blev ännu roligare om musikerna var barn. Det lustiga är bara att man i så fall motbevisade sin egen poäng. Syftet kan ha
varit att skratta åt den landstingsdeppiga musikskolan och dess hopplösa orkestertöntar, men om det är något Portsmouth Sinfonia i själva verket bevisar, så är det hur sjukt svårt det är att spela ett instrument.

Att berätta att du verkar i kulturskolevärlden är en speciell upplevelse. Du är behjärtansvärd och totalt jävla osexig på samma gång. Människor pratar om dig på samma sätt som det ibland lite hycklande pratas om personer med Downs syndrom. Å ena sidan är du någon sorts gosenalle som påstås lära andra om »riktiga värden«. Samtidigt är du helt otänkbar i de sammanhang som verkligen räknas. När Magdalena Andersson 2022 tillfrågades om vilken kulturutövare som betytt mest för Sverige under det gångna året och sa »alla lärare i kommunala musikskolan«, undrade till exempel Alex Schulman i Dagens Nyheter om hon missförstått frågan, eftersom svaret var så obegripligt. Det är klart att det inte går att veta vad andra tänker. Och ändå – om jag fick koka ner de samlade fördomarna om mitt yrke, finns det trots allt någon sorts gemensam bild. Sura blockflöjter. En lysrörsgul skolmatsal i november. En livstrött gubbe som heter typ Stellan och luktar skägg. Att det pågår någon form av kulturarbete verkar för många vara en fullständigt bisarr tanke.

Kanske är det därför det också är så lätt att göra sig lustig. Steget mellan Pavarotti och ett gäng tredjeklassare som brötar fram Scooby-Doo är helt enkelt för stort för att de ska kunna ha något med varandra att göra. Det må vara tjatigt att göra jämförelser med idrott, men det måste ändå sägas: Hur kan jag ha levt i 42 år och aldrig hört någon prata på det här sättet om knattefotboll? Vad är det med konstnärlig undervisning som föder de här reaktionerna, till och med hos dem som arbetar inom fältet? Det kan faktiskt inte bara vara att det låter illa.

Läs hela artikeln i Balder