1.
Väggarna är täckta av skimrande is. Stora isstycken faller ned i havet. Igen och igen, igen och igen. Upprepandet är inte bara en bildteknisk loop, det är också ett självlysande scenario över vad som sker och vad som kommer att ske när glaciärerna bryts sönder, oavsett hur snabbt vi eventuellt lyckas stoppa temperaturhöjningen på vår planet.

Utställningen Arktis – medan isen smälter är visuellt spännande och tankemässigt utmanande. I snart fem år nu har man i Nordiska museets stora entréhall kunnat gå in genom en spricka i det uppbyggda gestaltade isblock som rymmer allt från urgamla dystopiska myter till statistik över hur stort klimatavtryck ett till synes simpelt Netflix-strömmande bidrar till. Men framför allt skildras den uppfinningsrikedom som krävts i det unika och utmanande arktiska klimatet samt hur människors livsmönster och försörjning hotas och förändras i takt med ökade temperaturer och smältande is. Arktis värms upp snabbare än någon annan plats på jorden.

Att jag besöker utställningen tillsammans med gäster från ett land i Afrikas mitt helt utan både is och hav, Rwanda, bidrar kanske till min fascination, vår gemensamma fascination. Inte bara räds och skäms vi över våra både olika och gemensamma livsstilars effekt på klimatet, vi häpnar samtidigt över människors förmåga att överleva under de mest extrema villkor. Som här, i landet under polstjärnan.

2.
Vi stannar till framför berättelser och föremål. Lär hur människor på platser som Sápmi, Grönland, Island, och Svalbard levt och byggt ett liv för sig och sina familjer med hjälp av täljstenslampor, sälhudsparkas, näver- glasögon, ackjor och valkött. Hur man bott, färdats, fångat föda. Klätt sig och lagat efter läge. Min rwandiska gäst Olive fastnar för nålen. Sagan från Sibirien som återberättas handlar om hur en familj som lever
Väggarna är täckta av skimrande is. Stora is- stycken faller ned i havet. Igen och igen, igen och igen. Upprepandet är inte bara en bildteknisk på tajgan plötsligt blir bestulna på alla sina renar. Mannen som varit och fiskat finner sin fru gråtandes hemma, får höra vad som hänt, men lugnar henne snabbt: Åh, nu skrämde du mig allt, jag trodde du förlorat din nål.

Tekniken som alltid tagit oss vidare, löst mänsklighetens problem och behov. Ett alfabet för att lagra och transportera ord. Språket som verktyg för överföring av samhällets samlade erfarenheter. Nål och tråd som ett av människans viktigaste och äldsta tekniska hjälpmedel. Sammanfogandets konst för överlevnad.

3.
När sista rummet närmar sig, framtidsrummet, går jag ensam. Vår lilla grupp har splittrats och alla går själva i olika takt, stannar vid olika montrar. Jag undrar hur jag ännu en gång ska försöka skriva in mig själv och mina val i möjliga och nödvändiga lösningar på att minska de skenande klimatförändringarna. Min definition av vad som går att avstå och hur jag ska mobilisera mig själv och andra så att en framtid för kommande generationer ens blir möjlig. Förmodligen kommer jag att konfronteras med fakta jag stått inför hundratals gånger. Men kanske finns här ett annat slags berättelse.

Jag kliver ut i den enorma hall som jag en dryg timme tidigare lämnat för att gå in i isens värld, ser mig omkring och letar efter utställningens sista anhalt: framtiden. Rum 14. Audioguidens röst hjälper inte. Ej heller några pilar. Jag har kommit ut i ett oväntat intet. Jag måste be om hjälp och går fram till biljettdisken.

Läs hela artikeln i Balder