När blev det tyst? Ibland var det bara ljudet av prövande vingar bakom väggen, ibland sju–åtta nyss flygfärdiga ungfåglar. Ena stunden tätt över huset, nästa gång högt, högt där uppe i luften. Det tar en tid att förstå vad som har hänt, att tornseglarna redan varit på väg härifrån i flera dar. Fyra häckande par kom hit i början av juni, återfann sina enkla bon från ifjol, under en tegelpanna eller i ett hål i väggen. Sigfrid Durango skriver i sin Fåglar i färg från 1962 att deras läte är ett genomträngande srrií-srí-srí.

För oss väckte varje skri en stilla förtjusning, under hela sommaren. Under morgonpromenaden passerade skuggan av en fågel framför mina fötter, var det en ladusvala? Om några veckor har de lämnat dessa trakter, de lever i södra Afrika över vintern. För några år sedan fick vi låna ett litet blått hus på sydöstra Öland, ett par dagar i augusti. Man såg Kalmarsund på långt håll, en bit utanför balkongen sträckte sig en telefonledning. Sena eftermiddagar satt där ett femtiotal ladusvalor i ivrigt samtal, alla kom till tals.

Kvar i byn är ännu sädesärlorna, de vet alltid när det är dags att lyfta från promenaden på vägen, alldeles innan bilen når fram. De flyttar om några veckor mot sydost till östra Afrika och Främre Asien. Det märkliga är att de återvänder hit nästa års vår, med bibehållen iver och förmåga att flyga och fånga insekter till sina nya ungar.

M.A.