Söndag kväll 26 maj i Strömbacka i norra Hälsingland. Den sista snön föll för drygt fjorton dagar sedan, därefter har våren haft fria händer, tussilagon i vägkanten var plötsligt blommande maskros på bara några dagar. Hägg och häggmispel har blommat vita i en dryg vecka, liljekonvaljerna öppnar sig nu och kabbelekan lyser gul i dikena. Verandans innanfönster är undanställda, när göken ropar alldeles utanför är det nästan som om också den sitter på verandan. Tornseglarna turas om att ligga på ägg bakom den tunna väggen på övervåningen.

Tre äppelträd står i blom, Astrakan, Åkerö och det tredje känner vi inte namnet på. Hon har stått på samma plats i säkert etthundrafemtio år, den skröpliga och delvis sönderfläkta stammen hålls samman av ett brett juteband, merparten av barken är borta, men kronan har unga och friska grenar. Nyss med rosa blomknoppar, nu med en blomning så vit och rik att man blir stående intill. Visst vet man hur allt går till, att humlor och bin – vilda och tama – vet hur man hittar till en skör gammal äppeldam som stått där i alla år. Men vad är det för vilja som finns i henne, varifrån hämtar hon sina blommors färg och milda doft?

M.A.