»Ett sätt att besinna sig är att inte hemfalla åt whataboutism. En judisk vän beskriver den befogade rädslan och förtvivlan hos judar i Sverige idag – ett land där somliga jublande har firat illdådet i Israel på gator och torg. Jag försöker låta bli att genast svara med ett föredrag om staten Israels mångåriga förtryck av palestinier. En palestinsk vän beskriver sin skräckfyllda oro för släktingar och vänner i Gaza, och jag försöker låta bli att genast börja undervisa om judisk utsatthet genom historien. I stället lyssnar jag. Att lyssna går alltid.«
Sedan Rysslands krig mot Ukraina inleddes, går svensk vapenindustri på högvarv. Ett företag i Örnsköldsvik som tillverkar stridsfordon och bandvagnar har för- dubblat personalstyrkan och kammat hem beställningar värda flera miljarder.
Deras fordon används i Ukrainas kamp mot Putin. Att Ukraina kan försvara sig mot en despotisk invasion är självklart bra. Men den dagen Ukraina besegrar sina angripare försvinner många jobb i Örnsköldsvik.
Krig får kort sagt de ekonomiska hjulen att rulla – inte på platser där människors tillvaro bombas sönder och samman, förstås, men i en omvärld som tillverkar krigets rekvisita. Krig är bra för tillväxten, kan man säga.
Eller också konstaterar man att krig slukar resurser som samhällen kunde ha använt till annat. Men om man är pacifist, rentav? Är man inte lite i det blå då? Vill man att Ukraina ska stå obeväpnat inför en brutalt invaderande krigsherre? Missunnar man folk i Örnsköldsvik deras jobb?
Pacifism är inte enkelt. Men den kan ses som en form av besinning, en eftertankens filosofi i en värld härjad av krig och våld. Bland kväkarna är radikalpacifismens besinning lika gammal som samfundet självt. Fredsbudskapet som formulerades vid 1600-talets mitt i England förblir rörelsens rättesnöre än idag:
Vi tar fullkomligt avstånd från alla yttre krig och kamp med yttre vapen, oavsett mål eller anledning. Och detta är vårt vittnesbörd för världen, att den Kristi ande som leder oss in i Sanningen aldrig kommer att leda oss att kriga med yttre vapen mot någon människa, varken för Kristi rike eller något världsligt rike.
Det låter så utopiskt att det kan verka fånigt. Genom seklerna har kväkarna ofta förlöjligats. Själva ordet »kväkare« var från början ett öknamn. Det svenska ordet är en felöversättning av engelskans quaker – en som darrar och bävar. Det påstås ibland att religiös extas fick de tidiga kväkarna att skaka under sina möten. Men enligt rörelsens grundare på 1600-talet, John Fox, uppfanns skällsordet »kväkare« av en domare sedan han hade anmodats av Fox att »bäva inför Guds ord«.
Liksom så många andra genom tiderna som har förföljts, vred kväkarna öknamnet ur händerna på sina belackare genom att börja använda det om sig själva. Oftast är det bara de utsatta som kan använda ett skällsord så – »n«-ordet är ett exempel. En svart amerikan kan använda det i gatuslang om sig själv och andra svarta. I andras mun förblir ordet bara en speglosa.
Men ingen medlem idag i Vännernas Samfund, som kväkarrörelsen egentligen heter, uppfattar ordet »kväkare« som nedsättande.
Läs hela artikeln i Balder