Foto: Anna Sigvardsson Högborg.Forskning kring kulturämnenas viktiga roll i barnhjärnans utveckling gör stora framsteg. Moderna metoder för att avbilda hjärnan, t. ex. magnetresonansbilder, gör det möjligt för oss att följa hur hjärnan utvecklas hos barn och att jämföra barn som får konstnärlig stimulans med sådana som inte får sådan.
Man har tidigare sett det som självklart att barnen skall ha konstnärlig stimulans i skolan men aldrig förut kunnat visa att hjärnan objektivt påverkas av kulturaktiviteter. Det paradoxala är att när nu vetenskapen gör framsteg på det området och argumenten för konstnärlig stimulans för barnen blir allt starkare bestämmer sig samhället för att minska de konstnärliga inslagen i skolan och på fritiden (Kulturskolan). Det har länge funnits pedagogiska system, t. ex. Waldorfpedagogik och Reggio Emilia, som betonar att konstnärligt skapande utgör grund för allt lärande i skolan. Dessa system måste dock hela tiden försvara sig med näbbar och klor för att få behålla sin konstnärliga särart i dagens svenska skolvärld.
Forskningen kring musikstimulansens betydelse för hjärnans utveckling har hittills varit den mest omfat- tande i jämförelse med den kring bild- och andra konstformer. En tidig iakttagelse kring musiken och hjärnan gjordes när man jämförde pianister med violinister. Man såg att träningen av fingerfärdighet verkade ha en tillväxtstimulerande effekt på sådana områden i hjärnan som styr fingrarna. För pianisterna syntes detta tydligast i vänster hjärnhalva som styr den högra handen med vilken pianisten utför de mest komplicerade rörelserna. För violinisterna var det istället höger hjärnhalva som uppvisade en sådan effekt – när man spelar violin är det mycket riktigt den vänstra handen som har de svåraste arbetsuppgifterna. Man kunde inte dra säkra slutsatser av detta eftersom man inte visste vad som var orsak och verkan. Är det så att man blir violinist därför att man är född med superba hjärnceller på höger sida eller blir man sådan därför att man börjat träna tidigt i livet? Då gjordes det uppföljande studier. Barn följdes från sex års ålder och så fick slumpmässigt några träna sig i piano- spel medan andra tränades i andra kulturaktiviteter.
Då kunde man konstatera att barnens hjärnor i de två grupperna var jämförbara vid start men hjärncellerna motsvarande fingerfärdighet i vänstra hjärnhalvan växte till mer i pianogruppen än i jämförelsegruppen.
Men det var inte bara fingerfärdigheten som påverkades i hjärnan hos barnen. Sådana strukturer som har att göra med ljudtolkning och känslomässig »översättning« av denna stimulerades också. Dessa har också att göra med språkutveckling så det finns en parallellitet mellan språk och musik i hjärnan. Effekterna på sådana allmänna strukturer förefaller att vara likartade för pianister och violinister men även desamma som för professionella sångare.
En kritisk läsare kanske kan invända att det ändå kan finnas effekter av medfödd talang: Strukturerna kanske tillväxer mera vid musikstimulans om det finns bra biologiska förutsättningar? Jo, kanske det, men vid Karolinska Institutet har man också gjort en ingående studie på enäggstvillingar som man funnit i det svenska tvillingregistret (de Manzano och Ullén 2018). Man tog ut nio enäggstvillingpar som var pianodiskor- danta, dvs. den ena tvillingen hade i livet spelat piano mycket mer än tvillingpartnern (genomsnittlig skattad skillnad 4 420 timmar). De undersöktes vid 27–54 års ålder. Trots att enäggstvillingar är genetiska kopior av varandra såg parsyskonen olika ut i hjärnan. Som för- väntat fanns det hos den spelande tvillingen på vänster sida mer grå substans (dvs. hjärnceller) i det nätverk som binder ihop hörseln med fingerfärdigheten.
Läs hela artikeln i Balder