Nu: det är sensommar, det regnar, jag läser, vattnet stiger, och jag inser på ett nytt plan något jag alltid vetat om vattnet nedanför mitt hus, något jag diffust hävdat genom att kalla det för älven, att sjön jag lever vid är en regleringsdamm, att jag inte vet hur landskapet här såg ut innan kraftverket byggdes. Att älven jag ser från mitt fönster lever under tvång.
Kraftverket ligger några kilometer nedströms och jag vet hur stensåret där brukar se ut. Nu är dammluckorna vidöppna på grund av Hans, de släpper på för fullt från kontrollstationen som ligger kanske femtio mil härifrån, vattnet forsar, skummar, dånar ner för Bornforsen i Alfta. Älven fyller sin fåra, svämmar över sina bräddar.
Ska husen i byn klara sig? Ska vägarna öppnas i slukhål?
El produceras.
Jag läser.
Och när jag läser inser jag saker, lär mig saker, och jag lånar de tre första orden för att inleda den här texten. Det jag läser är Jannete Hentatis Älven i mig (Bonniers 2023). Hentati följer Julevädno uppströms från kusten och mot allt högre fjäll, inåt in i sig själv och sin egen historia och uppfattning om världen och naturen, och hon följer Julevädno ut i samhället. Julevädno, på svenska heter den Luleälven. Julevädno är älvens lulesamiska namn. På de samiska språken är ordet för älv etymologiskt knutet till ordet för mor. Det är älven som ger livet. I Julevädno – Luleälven – produceras cirka en tiondel av Sveriges el. Men det får konsekvenser. Om de konsekvenserna handlar Älven i mig.
Jannete Hentati är uppvuxen i Luleå vid älvens mynning. Hon är idag socialantropolog och hon lever inte längre i norr vid älvstranden, men hon bär älven i sitt hjärta, i sin varelse och Älven i mig är hennes berättelse om hur hon söker sig in i älven, dess landskap och livgivande och hur hon släpper in älven i sig själv och gör den till en del av sitt väsen.
Det här är en ovanlig bok. Att Hentati är socialantropolog märks, texten är noggrant metodiskt beskrivande,
redovisande, kunnig, vi presenteras fakta och det är en socialantropolog som träder fram. Hentati placerar sig själv i det undersökta landskapet och hon synliggör sin position och den maktställning hennes akademiska utbildning och yrkesroll ger. Samtidigt synliggör hon sin sårbarhet, efterforskningen rör både samhällsfakta och hennes egen roll, hennes ansvar och skuld i de samhällsomvandlingar och de skövlingar av naturen som Luleälven blivit utsatt för. Hennes släkt, morfar, mor, arbetade ju på Vattenfall.
Boken berättar om hur svenska staten genom Vattenfall har byggt ut Luleälven för att kunna skicka elektricitet ut i samhället. Och hur utbyggnaden hör samman med människorna vid älven. Och hur den har splittrat och dränkt deras liv. Och den handlar om hur Jannete Hentati försöker förstå och omfatta vad som skett och samtidigt göra älven till sin egen och hitta ett hem där hon förbinds med sin barndoms älv. Hentati börjar i släkten, morfadern som var byggare, Vattenfallare, och väver mot det älven och vad den betytt i Sveriges resa mot välfärd. Hon reflekterar över mammans arbete på Vattenfall och över översvämmade renbetesmarker, förstörda flyttningsleder. Hon besöker mammans barndomshemland i spåren av kraftverken.
Läs hela artikeln i Balder