»Av strandängarnas fåglar fascinerades jag tidigt av skärfläckan, en graciös men sällsynt vadare, som gärna uppträdde och häckade kollektivt i små kolonier. Arten förekom sparsamt i Sverige under 1700–1800-talen, men försvann som häckfågel i slutet av 1800-talet. Från och med 1927 började den åter häcka i landet och då först just här på Falsterbonäset.«

»Jag bor vid ett rastställe, långsmalt havsomflutet, en utsträckt hand av vildros och susande gräs…«, diktade Hjalmar Gullberg om min hemort, »…här är slutet på kartan över landet ett yttersta näs.«

I århundraden har förfäderna i Skanör-Falsterbo, vid sidan av sjömanskapet, haft småjordbruk som bisyssla i de oskiftade småstäderna. Utanför de odlade åkertegarna fungerade strandängarna i Flommenområdet längs Öresund som betesmark för deras småbesättningar av kor, får och gäss. En biotop – varierad med våtmarker och havslaguner – som också var hemort för ett stort antal häckande strandängsfåglar och rastplats för tiotusentals flyttfåglar vår och höst.

Min farfar berättade ibland minnen från sin barndom innan förra sekelskiftet, som vallpojke ute vid Falsterbo fyr. Och ur min egen barndom på 1950-talet framträder starka minnesbilder av hur Falsterbos siste djurhållare, den två meter reslige Axel Andersson, antingen kom cyklande eller barbacka ridande på sin ardennerhingst, för att varje kväll hämta hem sina fyra kossor längs gatan med det lämpliga namnet Fädriften. Axels kor tillhörde dock ett utdöende släkte, som de sista betesdjuren i en kanske tusenårig tradition på orten.

Av strandängarnas fåglar fascinerades jag tidigt av skärfläckan, en graciös men sällsynt vadare, som gärna uppträdde och häckade kollektivt i små kolonier. Arten förekom sparsamt i Sverige under 1700–1800-talen, men försvann som häckfågel i slutet av 1800-talet. Från och med 1927 började den åter häcka i landet och då först just här på Falsterbonäset.

Med anläggandet av järnvägen från Malmö 1904 blev Näsets vidsträckta sandstränder attraktiva också för sommargäster från när och fjärran. Falsterbohus stora badhotell byggdes liksom den ena sommarvillan lyxigare än den andra. Ortsbefolkningen var inte längre sjömän, fiskare och jordbrukare utan kom huvudsakligen att arbeta i bygg- och servicebranscherna. På delar av strandängarna anlades golfbanor och i brist på betande kreatur växte andra utmarker snabbt igen. Biotoperna förändrades och fågelvänliga arealer för vadare och änder krympte, så som de gjort i hela Öresundsregionen där växande städer, hamnar och industriområden krävde utrymme.

Under andra halvan av 1900-talet förändrades åter syskonstädernas karaktär, nu från badort till sovort. Järnvägen lades ner 1971 trots en stor lokal opinion och trots en mångdubblad befolkning. De flesta invånarna arbetspendlade med bil till Malmö via den nya motortrafikleden som byggts på järnvägsbanken, två år innan den första oljekrisen.

Utan betesdjur invaderades ängarna av björksly ochFlommens laguner började växa igen av säv och bladvass. 1970 bildades Falsterbonäsets naturvårdsförening och efter tio års utredning och förhandlingar avsatte Länsstyrelsen 1981, på föreningens förslag, kustområdet längs Näsets västsida som Flommens naturreservat.

Efter reservatsbildningen kunde vidlyftiga planer på hotellexploatering av strandängarna stävjas och betning återinföras efter avtal med djurägare.

Läs hela artikeln i Balder