När jag hör någon tala om minnen blir jag oftavemodigt stämd. Särskilt när jag märker att det är så kallade glada minnen som dras fram i ljuset. Finns det några glada minnen? För egen del är jag inte alldeles säker. Några lyckliga minnen? Ännu mindre säker. Man måste nog tillhöra en annan tonart än min för att helt och fullt tro att det finns lyckliga minnen. Lyckliga ögonblick, ja. Men minnet av dem? Vad är minnen annat än en förteckning över gången tid, för alltid förlorad.
Jag betraktar ett gammalt fotografi med leende ansikten. Vad unga vi var. I bildens presens ligger allt framför oss. Vi kände inte våra kommande dagar. Det finns i varje bild av det förflutna alltid någon fläck. Något som skulle komma att träffa oss, skada våra liv. Bland fotografier från min barndom betraktar jag särskilt de vuxna som befolkar bilderna. Jag ser deras kamp, allt jag inte
förstod eller kände under min barndom, som trots bildernas vemodiga sepia i allt väsentligt var full av kärlek. Mors och fars ansikten. De är yngre där borta i tiden än jag är nu, när jag skriver de här orden. I fotografiets tid finns jag invid dem, i samma bild. Vi är samtida.
–
I sin enastående bok La Chambre claire skriver Roland Barthes om fotografiet som det förevigade ögonblicket, den sönderbrutna tid där det vi betraktar har funnits men inte längre finns. Ett särskilt ögonblicks ljusförhållanden. Barthes skrev boken mellan april och juni 1979, i den djupa sorgen efter sin döda mor. Det är omöjligt att tänka sig denna bok utan moderns frånvaro. Tomheten illustreras genom att ett av de fotografier som beskrivs föreställer just modern som barn, i en vinterträdgård. Men bilden finns inte med i boken, som annars är fylld av fotografier. Ändå är det bilden av modern mitt minne bär med sig efter läsningen.
Barthes anordnade vid 1970-talets mitt ett seminarium kring vårt sätt att i kulturen tala och skriva om kärleken. Seminariets utforskning av Le Discours amoureux skulle leda fram till den fragmentsamling som i Leif Janzons svenska översättning fått titeln Kärlekens samtal. I stycket »E lucevan le stelle» skriver Barthes under signalordet »Minne«: »Lycklig och/eller plågsam hågkomst av ett föremål, en åtbörd, en scen, knutna till den älskade, en hågkomst som utmärks av att imperfektum införs i grammatiken hos kärlekens diskurs.« Den här figuren hör till de mest smärtsamma jag kan föreställa mig.
Hos Barthes finns ett ständigt vemod över vad som gått förlorat i det förflutnas brunn. I den både livstillvända och melankoliska Roland Barthes par Roland Barthes från 1975 finns många minnesrester från författarens barndom. I ett sublimt stycke, som handlar om omöjligheten att ersätta de glädjeämnen livet bjudit med nya, tar Barthes sin utgångspunkt i den extravagn man sommartid lät koppla till spårvagnen som trafikerade sträckan mellan Bayonne och Biarritz. Denna vagn, la baladeuse, saknade tak och skänkte en alldeles särskild slags njutning åt resenärerna, som trängdes för att fira fartvindens fest: »on jouissait à la fois du panorama, du mouvement, de l’air«. Nu finns inte denna spårvagn mer, inte heller extravagnen, skriver Barthes. Den är förvunnen, borta för alltid. Lyckan i barndomens sommarupplevelse kan inte ersättas med en annan lycka senare i livet, det finns inget framsteg att vänta sig bland livets nöjen. Kvar finns bara vad Barthes kallar mutations. Är det inte på det sättet med våra så kallade lyckliga minnen? Jag tror det.
–
Att leva på minnen. Ibland hör man den olyckan omtalas. Minnet som överlevnadsstrategi är däremot någonting helt annat. Ur rekonstruktionen av det förflutna kan en väldig kraft växa fram. I återuppbyggnaden av något förlorat kan minnesarbetet få sitt starkaste uttryck.
Jag tänker på Erich Auerbach, professor i romansk filologi, som under sin tid som landsflyktig jude vid universitetet i Istanbul skrev sin bok Mimesis.
Läs hela artikeln i Balder