Ta bara spårvagn nummer sju till exempel, den går till Sahlgrenska. Så ses vi i entrén. Jag har precis anlänt med tåg till Göteborgs Central och går över torget till spårvagnarnas hållplats. Och där kommer ju sjuan. Jag sätter mig på en ledig plats, i taket en skylt som säger vilken nästa hållplats är och den därefter, det här ska nog ordna sig.
Den som föreslog linje sju var läkaren och minnesforskaren Pontus Wasling, han arbetar på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hjälper människor med förmågan att minnas.
Jag blir stående några minuter i entrén på Sahlgrenska, personal i grönblå rockar passerar för att ställa sig i kön till kiosken. En kvinna vänder sig plötsligt om och råkar nästan trampa på en ömmande fot hos mannen i rullstolen, båda skrattar: »Tur att du har bandage på den!« Några har varit hos doktorn och vandrar mot utgången, andra är på väg in, läser på den stora anslagstavlan. Är det inte en mer jämlik atmosfär på ett sjukhus än därute?
Nu kommer Pontus Wasling och vi går till personalmatsalen på andra sidan gården. Pontus hämtar sin lunch och vi hittar ett rum utan andra lunchande. Vi slår oss ner, och medan Pontus äter berättar han hur han kom att bli läkare och forskare: – Innan jag började mina medicinstudier så läste jag humanioraämnen, i flera år, det är nog därför som jag skrivit den senaste boken (Knaster, Volante 2021). På något sätt är nästan allt man gör knutet till det man gjort tidigare, man kommer tillbaka till saker som man varit intresserad av tidigare. En annan sak som jag lagt märke till är hur betydelsefulla vissa människor har varit. Mina egna föräldrar förstås, men också vissa personer som jag sett upp till på olika sätt. Framförallt har jag nog tänkt: Jaha, kan man göra så! Inte något mentorskap, snarare förebilder helt enkelt. Har man inte så många förebilder så gör man nog lika som ens föräldrar har gjort, det tror jag.
Jag visar Pontus Balder-numret om Inre hållbarhet från 2016, där finns bland annat intervjuer med Johan Cullberg och Karl Göran Ekerwald. Den senare menade att inre hållbarhet ofta är något medfött.
– Vad tror du om det?
– Det stämmer säkert. Andra har ångest som en alldeles naturlig beståndsdel i livet. Jag pratade med min pappa om det, när han låg på sjukhus en gång för länge sedan. Det var en granne i sjukhussalen som skrek ut sin ångest. Pappa sa: Jag har träffat en person som har ångest. Han själv har nog aldrig upplevt en riktig oro i sitt liv. Själv har jag aldrig haft en riktig ångest, förutom när jag vaknar upp i vargtimmen. Så jag kan förstå lite vad det handlar om. Men jag träffar ju så många som har ångest, som är helt märkta av den.
– Är du psykiater?
– Nej, neurolog. Men det är förstås mycket psykiatri också. Man kan undra vad den där oron i själen är bra för, egentligen.
– Någon sa en gång till mig, lite i Sokrates anda kanske, att man har svaren i sig, svaren på sina inre frågor. Att terapeuten inte kan säga vad jag ska göra, men väl hjälpa mig att hitta mina svar. Kan låta enkelt, ibland tar det kanske ett helt liv.
Läs hela artikeln i Balder