En berättelse som ska överlämnas intakt till lyssnarna. En sångröst som ligger nära talet och en närvaro som betyder allt. Emma Härdelin har sjungit sedan hon var liten och efter vägen har känslan för innehållet fördjupats. Det här är angeläget, det känns. Ända in i märgen.

 

Föreställ er följande:

En bonde bor vid sjöstranden med sina två döttrar. Redan från början anar vi att allt inte är som det ska. En dag skjuter den äldsta systern ut den yngsta från land i en båt.

 

Paniken stiger, åror har hon inga, simma kan hon inte, eller så är hon redan för långt kommen. Sjön är svart och djup och det blåser kallt, kallt väder över sjön. Hon ber för sitt liv, beredd att avsäga sig allt hon har. Storasyster svarar att hon redan fått det hon vill ha, för nu är det bara hon kvar.

 

»Kallt väder« tar oss igenom det ultimata sveket och hur det slår tillbaka mot förövaren. En spelman finner den döda systerns kropp uppkastad på stranden. Han bygger en harpa av den och kommer för att spela på bröllopet. Ni kan tänka er hur det hela slutar.

 

Mig når berättelsen genom Emma Härdelin och hennes medmusiker i bandet Triakel. Första gången jag hör den måste jag luta mig mot diskbänken som för att hålla emot. Janne Strömstedts tramporgel blir mer och mer beslutsam och den där oförställda, rättframma rösten bara fortsätter att sjunga.

 

Visan om de två systrarna är en ballad som finns i många versioner och som är spridd över hela världen. Två personer som förväntas älska och stödja varandra; och så händer detta. Även detta är vi alltså beredda att göra mot varandra. Framför allt, även detta är alltså möjligt att berätta, för den som kan.

 

Emma Härdelin kan. Från början visste hon inte ens om det.

– Jag var tio år innan jag fattade att inte alla vuxna spelade fiol. Mamma sjöng alltid med oss syskon, om det var tråkigt att åka bil så sjöng vi, om det var långt att gå till sjön så sjöng vi. Pappa spelade fiol och var med i Skäggmanslaget. Musiken var lika självklar som disken, berättar Emma.

 

Emma växte upp både i Delsbo i Hälsingland och i jämtländska Kluk. Förutom tidiga framträdanden på julgransplundringar i hembygdsgården, började hennes musikaliska bana med ett sommarläger i Delsbo. Där var hennes pappa lärare tillsammans med andra spelmän som Kajsa Abrahamsson (då Andersson) och

Britt-Marie Swing.

 

– Egentligen var det nog så att min bror och jag skulle vara hos pappa den här sommarveckan, men att han skulle jobba. Vi fick hänga med på jobbet, vilket innebar en kurs i folkmusik. Jag var elva år och jag njöt av den veckan. Vi deltog sedan i den under flera år. Redan där och då förstod Emma att hennes sång var uppskattad. Att stå på scenen var lätt och roligt.

 

 – Sjung den där igen, Emma! fick jag höra, jo, det fick jag absolut. Den där lilla tjejen, hon kan låta massor hon. Och visst ville jag bli sångerska, även om jag mest hade Carola Häggkvist i åtanke vid den tiden.

 

Emma sjunger lite för mig vid köksbordet: »Vänta inte med att dansa / till du blir gammal / för i så fall kan det hända att du dör / förrn du har dansat en enda gång«.

 

Det känns så mycket och verkar ändå gå så lätt. Men vad är det som gör att det går lätt? Är det som med en text eller en bild, att det som verkar lättast har tagit mest tid att få till?

 

Läs hela artikeln i Balder