»Vi har ungefär 140 olivträd. De är gissningsvis nästan hundra år gamla, planterade på diagonalen med sex till tio meters avstånd mellan varandra. Medan olivträd vid havet kan se ut nästan som dvärgträd har träden uppe hos oss hög stam. Det är för att inga getter ska kunna klättra upp i dem. Sedan gäller det att beskära varje träd ›så att en fågel kan flyga genom dess krona‹. Det är ett samspel mellan odling och na- tur, mellan människan och hennes omgivning.«

Vår olivlund ligger högt uppe på en sluttning ovanför den avfolkade lilla byn Kalliroi i Messenien på Pelopon- nesos i Grekland, men vår adress består rätt och slätt av ett postnummer och ett ord: Velanidiá. Det betyder »eken«. Det måste alltså ha stått en mäktig ek på våra ägor en gång, kanske rent av långt tidigare än det fanns olivträd. Man ser ofta i gamla kontrakt att man låter ett träd markera en plats eller en gräns. Trädet står då alltid i singularis. Ofta har hela byar fått sitt namn efter ett sådant ensamt träd. »Den lilla platanen« eller bara »Platanen« är ett vanligt namn på byar med en platan som ger skugga på torget. Charoupiá, Johannesbrödträ- det, är ett annat vanligt bynamn. Och vi har alltså fått ärva namnet Eken.

På mina vandringar och löpturer i omgivningarna har jag sett en hel del ekar. De är lite taniga och har mindre löv än de ståtliga ekar som präglade min barn-doms somrar i Blekinge. Men uppe i vår olivlund finns inga ekar. Eller jo. Kermesek finns, en ytterst livskraftig trädart, som skjuter långa rötter åt alla håll och snabbt blir upp till fem meter hög om man låter den vara i fred. När jag vandrar upp för sluttningarna mitt på dagen, då vildsvinen är slöa, kan jag få en levande bekräftelse på hur illa det går med olivlundar som överges. Och de är många. Det behövs så lite för att skörden ska slå fel. Ett slagregn under blomningen. År med särskilt många olivflugor. Alltför heta och torra somrar. Svamp och sjukdomar. Och då ger man upp till slut. Jag minns en gammal olivbonde i byn Malthi några kullar bort. Han gjorde en trött gest och sade: »Det värsta öde en människa kan drabbas av är att födas till olivbonde. Det är ett liv i fattigdom, med hårt arbete, ständiga missräkningar och stora faror.« Numera tas många olivlundar om hand av storstadsbor som sätter sig i bilen en gång om året och under en helg skördar de oliver som finns att skörda, utan att gödsla, beskära träden eller hålla efter övrig växtlighet, vilket leder till att lundarna sakta växer igen och olivträden slutar ge frukt. Det är den synen jag möts av högre upp på sluttningarna. Där står träden så tätt att ingen normalbyggd kan tränga sig in mellan stammarna. Men ovanför trädkronorna kan jag se några smala trädtoppar sticka upp, med en egendomlig regelbundenhet. Det är som om de kippade efter luft. Olivträd. Förvildade. För hundra år sedan eller mer har en bonde planterat dem i jämna rader, som soldater. I många decennier har han tillsammans med hela famil- jen och kanske några dagkarlar skött sina träd, beskurit dem och skördat deras frukter och hållit vegetationen mellan dem i schack. Och på långt håll har man kun- nat se olivlunden, beundra dess grönska, de blekgröna, lite silvriga bladen, de väldiga olivklasarna, meditera en stund över slitet och arbetet som legat bakom, längta till doften av nypressad olja, den peppriga eftersmaken, lyckan att få doppa en bit bröd i lite uthälld olja på tall- riken. Men så har slitet blivit för hårt, bonden har dött eller gett sig av, till Aten, kanske rent av till Australien eller Kalifornien, och lämnat träden åt sitt öde.

Läs hela artikeln i Balder