Jag är lite oförberedd märker jag, ovan att tala om Gud. Men jag har lyssnat till Peter Södergård flera gånger, i kyrkan. Förra sommaren frågade jag om han ville komma till Strömbacka och inviga Balders fotoutställning om kor och bönder. Det gjorde han och det var också då han beskrev läget för djuren och naturen med orden »skapelsen råmar av vånda«. Jag träffar Peter Södergård vid två tillfällen, en tisdag i början av november, på pastorsexpeditionen intill Delsbo kyrka. Och veckan därpå ses vi på sopplunch på Mariagården.

– Man måste odla hoppet, ett hopp trots allt. Trots dödens ständiga närvaro. Trots att jag sitter och darrar här med min vänstra arm, jag är nog tvungen att ta en extra parkinsontablett idag. Jag var ute i skogen idag och ansträngde mig lite extra.

– Vad betyder sjukdomen för dig?

– Det är ett lidande, först och främst. Men det är något som man får lära sig att leva med. Helt plötsligt ser man en annan värld med människor som lider av parkinson, som man inte har mött tidigare. Det blir ett kamratskap genom sjukdomen.

– Du sa i kyrkan i samband med begravningen av musikern och poeten Gunnar GeA Andersson i förra veckan, du nästan uppmanade oss som var där att bli den unika människa som det är tänkt.

– Ja, i och med att det ligger en kallelse från Gud, vi är skapade till Guds avbild och Gud är unik; därför måste också du bli unik, du måste odla din unicitet. Det är ju en kamp, i och med att kommersialismen, världens mest framgångsrika religion, vill likrikta oss och göra oss beroende, hålla oss i schack. Av alla ideologier är väl kommersialismen den starkaste. I Apostlagärningarna säger man istället: ge åt var och en efter behov. Kyrkan levde länge som en delandets rörelse, fram till 300-talet när kejsar Konstantin tog över och kyrkan blev ett imperium. Nu är vi förhoppningsvis på väg tillbaka till dess ursprungliga intentioner, det finns sådana tendenser runtom i världskyrkan. Vi hade det uppe på det senaste präst- och diakonmötet; delandets ekonomi. Jag tror att kapitalismen har gjort sitt i den här världen, om vi fortsätter som nu så går det bokstavligen åt helvete. Vi måste hitta ett nytt sätt att vara i världen.

– Det där att odla hoppet, hur bär man sig åt, det kanske ser olika ut för varje människa?

– Jag tror att du på något vis måste grunda dig i skapelsen, bekräfta det goda som du får till dels i skapelsen. Varje varelse är ett Guds ord, allt som är till glädjer sig i sitt varande, hur än detta varande är. Man kan ha biskop Martin Lönnebos frälsarkrans, den som jag håller i min hand medan vi pratar, den sammanfattar mycket av livet. Man har Gudspärlan här, omgiven av två tystnadspärlor, vilket är mycket medvetet gjort av Martin Lönnebo, vi behöver dem. Frälsarkransen är inte bara för de som är kristna, han säger att man kan använda den när man vill arbeta med sitt liv, försöka gestalta det. Man har de två kärlekspärlorna: kärleken man får av Gud, medmänniskorna och skapelsen, och kärleken du ska ge tillbaka till de som inte har någon kärlek. Här är bekymmerslöshetens blåa pärla, den behöver vi också. För min del är den svarta pärlan min parkinson, det som är besvärligt i livet. Frälsarkransen är ett mystikt hjälpmedel för att odla det livsnära och livsbefrämjande. 

Läs hela artikeln i Balder