Kampen för att nå dit hade varit lång och utdragen, och förts på flera fronter samtidigt. Och egentligen hade rösträtten reformerats i flera steg, och fortsatte göra det även efter 1921. Kanske är demokrati i själva verket något som aldrig blir riktigt färdigt, som måste utvecklas och justeras i flera steg?

När den gamla ståndsriksdagen avskaffades 1866 och ersattes av tvåkammarriksdagen, var rätten att rösta starkt begränsad och inte minst ekonomiskt betingad. Till att börja med var det bara män som fick rösta i valen till riksdagens andra kammare, men dessutom enbart män med en viss inkomstnivå. I val till landsting och stadsfullmäktige var rösträtten graderad, ju högre inkomst desto fler röster! Kommunal rösträtt hade den svenska medborgare som var bosatt i kommunen, var myndig och som hade taxerats för och betalat kommunalskatt. I princip gällde denna rätt också myndiga kvinnor (ogifta kvinnor över 25 år eller änkor; gifta kvinnor blev inte myndiga förrän 1921). Men inkomstkravet gjorde i praktiken att ytterst få kvinnor kunde utnyttja denna rösträtt – liksom för den delen inte heller flertalet av männen.

Inom arbetarrörelsen var kravet på rösträttsreformer tidigt en del av kampen med att omforma samhället och göra det mer rättvist. Fattiga och lönearbetande människor var i praktiken uteslutna från allt politiskt inflytande, och för att bli fullvärdiga medborgare och kunna påverka samhällsförändringar var naturligtvis rösträtten avgörande.

Samtidigt stred den växande kvinnorörelsen för att även kvinnor skulle betraktas som fullvärdiga medborgare och få rätt att rösta. Den första motionen om kvinnors rösträtt till andra kammaren kom redan 1884, men den fick svagt stöd. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, lkpr, bildades 1902 och samlade landets rösträttskvinnor. De reste runt och agiterade, de skrev debattartiklar och samlade in namnunderskrifter till en riksomfattande petition. Det här var en generation kvinnliga pionjärer, den första generation kvinnor som fått tillträde till universitet och högre utbildning, och som kunde vara självförsörjande då nya yrken öppnats för kvinnor, och de allra flesta av dem kom från de övre samhällsklasserna. Rörelsen var också nära lierad med liberalerna.

Även nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen bidrog starkt till kampen för demokrati, och det är intressant att notera att alla dessa folkrörelser faktiskt praktiserade demokrati redan innan det blev en formell rättighet. Man samlades i lokalavdelningar som valde styrelser, man skrev protokoll och motioner och valde representanter till nationella råd och samlingar, utifrån principen om »en person = en röst«. Man lärde sig att demokratin krävde ett visst arbete och vissa formaliteter, man insåg värdet av genomskinlighet i beslutsprocesserna och vikten av samarbete och kompromisser. Kort sagt: man byggde demokratin så att säga underifrån. Vilket ju innebar att när striden om rösträtten landet.

Läs hela artikeln i Balder