Som manusförfattare samverkar Max Hebert med individer och grupper i samhället. Det kan vara i en gemensamhetslokal på en anstalt med personer som avtjänar fängelsestraff eller runt ett fikabord på ett äldreboende. Berättelser och erfarenheter som sedan gestaltas och tolkas konstnärligt i radionoveller, utställningstexter, manus till tecknade serier. I ett pågående projekt om de som inte riktigt passar in har han en återkommande dialog med deltagare på kurser för arbetslösa. Här låter han några av dessa samtal möta sociologerna Zygmunt Bauman och Erving Goffman.
En kvinna ler ansträngt på anställningsintervjun. Mellanchefen på andra sidan skrivbordet har just frågat henne om hon har med sig sina skolbetyg. Hon tar upp den sladdriga plastfickan ur väskan. Mannen tittar på betygen. »Särskola«, säger han. Det är inte en fråga, ett ord som bara sägs rakt ut i det alldagliga kontorsrummet, men kvinnan förstår vad det betyder. En kort stund därefter är intervjun avslutad.
En ung man står i ett förortscentrum. En annan ungman kommer fram. De skakar hand, och på ett ögonblick har droger och pengar bytt plats. Senare på kvällen, på väg mot basketplanen, står han just bredvid när en bil kör fram och hans kompis får en pistol tryckt mot pannan.
En pappa slänger in sin dotter på hennes rum, hon kanar över golvet och slår huvudet i sängen. Föräldrarna skriker utanför. Hon hör att saker går sönder. Pappan är hög eller berusad nästan varje dag. Ibland säger han till sin dotter att hon är skitdålig i skolan. Han säger att det kommer att gå åt helvete för henne.
Sociologen Zygmunt Bauman (1925–2017) skriver i en av sina sista böcker, Collateral Damage – social ojämlikhet i en global tidsålder (Daidalos 2012), att människor som i maktens berättelse om vårt samhälle klumpas ihop i det som kan kallas för underklassen, de som befinner sig längst ner i den sociala fördelningen av förmögenhet och inkomst, i realiteten faller utanför samhällsgemenskapen. Bauman driver tesen att denna grupp behandlas som inre främlingar, som en grupp människor som samhället anser att det egentligen skulle klara sig bättre utan. Collateral Damage är en eggvass titel, hämtad från krigsretorik. De oavsiktliga dödsfall och skador som drabbar civilbefolkningen vid strider mot fienden och attacker mot militära mål. Ett avpersonifierande av de mänskliga tragedier som anses vara ett pris värt att betala för den goda sakens skull.
På en kurs på Brunnsvik folkhögskola i Gävle placeras människor av Arbetsförmedlingen. Tanken är att de ska få en omstart, skaffa sig rutiner, få pröva om skola kan vara något annat än barn- och ungdomsårens höga frånvaro och ofullständiga betyg. Här möts några av de människor som Zygmunt Bauman skriver om.
»Det är som att vi inte ens finns. Vi är människor som är osynliga«, säger en 38-årig kvinna.
»Jag känner mig inte alls som en del av samhället», säger en tjugoårig man.
Gruppen består av en brokig samling människor, som på olika vis gjort erfarenheter av samhällets utkanter och illa ihoptråcklade sömmar. Men de säger att de kan känna igen sig i varandra, att de här är i en gemenskap.
Ett tema som återkommer i mina samtal med gruppen är föräldrar som haft missbruk och psykisk ohälsa. Hur de redan som små barn fick börja ta vuxenansvar.
Läs hela artikeln i Balder