Att bildning och demokrati hör ihop håller vi för självklart, det är ett axiom, åtminstone sedan upplysningstiden. Redan i sin klassiska skrift Tankar om Borgerliga friheten (1759) framhåller Peter Forsskål sambandet. Österbottningen Forsskåls pamflett är en av de viktigaste inspirationskällorna till de svenska tryckfrihetslagarna, faktiskt de äldsta och mest liberala lagarna i sitt slag i världen.

För Forsskål är »skrif-friheten« central, tillsammans med folkbildningen. Efter flera turer blev hans egen skrift indragen, den var för djärv. Forsskål tvingades i landsflykt. Det passade honom inte så illa, han var ju en av Linnés lärjungar. Olyckligtvis blev han sjuk i feber och avled på en expedition i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte en liten nässla efter assistenten, Forsskalea Tennacissima – »kärv, stickig, hårdnackad och envis«. Något säger det om Forsskåls kynne.

Särskilt intressant är den sista paragrafen i Forsskåls efterlämnade skrift. Där skriver han hur viktigt det är »att fritt få bidraga till det allmännas wäl.« Men för att kunna göra det måste alla och envar få bli bekanta med »samhällets tillstånd«.

Forsskål talar här om behovet av folkbildning, en medborgerlig allmänbildning, som grunden för rösträtt och yttrandefrihet. Man anar redan uppgifter för pressen, men för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter och fullborda friheten krävs ett »upplyst publikum«, kritiska läsare.

Idag lever vi i det fria ordets paradox. Möjligheten för det upplysta publikum att själv söka sina sanningar om samhällstillståndet är total, men också möjligheten att undvika sanningen, rent av stödja sig på lögner. Fakta-resistensen i vår tid skulle inte ha tilltalat empirikern och Linnélärjungen Forsskål. När massorna på artonhundratalet, arbetare och kvinnor, mer organiserat började kräva rösträtt hölls deras bristande bildning mot dem. Länge var det högerns mest kraftfulla argument mot demokratin, om man lämnade makten över samhället till den oupplysta pöbeln kunde vad som helst hända. Vad beträffar kvinnorna skulle det dessutom hota släktets fortbestånd om man bjöd in dem i beslutsfattarnas krets. Kvinnorna saknade ju egen bildning, och om de ansträngde sig för hårt för att erövra den manliga kunskapen fanns en påtaglig risk för att de slösade sin energi på detta lönlösa projekt, i stället för att lägga kraften där den behövdes, på hem och barn och hushåll. För de bildade var bildningen alltid ett vapen att slå i huvudet på de andra.

Efter att utbildningen av folkskollärare tagit fart under andra halvan av artonhundratalet varnas också uttryckligen för »halvbildningen«. Läkaren och skribenten August Bondeson fick stor framgång med sin skämtroman Skollärare John Chrounschougs memoarer 1897. Den unge läraren tar för stora ord i munnen, han kryper för auktoriteter men sparkar nedåt, mot eleverna och sina gamla föräldrar uppträder han som en besserwisser. En intelligensaristokratisk, akademisk feminist som Klara Johanson, i övrigt grundmurad demokrat, kan inte hålla tillbaka hånet mot de halvbildade folkskollärarna som gör sig breda, anförda av den liberala skolpolitikern Fridtjuv Berg.

Men folkbildningen kunde inte hejdas. Bildningskampen gällde både rätten till klassikerna och striden mot okunnighet, råttlort och tuberkelbaciller. Ur mörkret stiga vi mot ljuset! var folkbildarnas apell. Även om arbetarrörelsen internt stred om tolkningen av ordet – gällde det att överta borgarnas bildning, eller skulle arbetarna skapa ett helt nytt bildningsbegrepp?

Läs hela artikeln i Balder