Jag tar tåget från Hudiksvall till Umeå. Så småningom når rälsen Ångermanälven, följer den mil efter mil, sedan övergår älven till att sicksacka under oss. Många bortglömda åkrar i landskapet, ett och annat badkar där kor en gång drack sitt vatten, vände blicken mot tåget för att sedan beta vidare. Pappersbruk och tunnlar. Frilansjournalisten Arne Müller ska möta mig vid stationen i Umeå.

År 2013 kom Arne Müllers första bok: Smutsiga miljarder om den svenska gruvboomens baksida. Året efter kom boken Norrlandsparadoxen som han skrev tillsammans med fotografen Erland Segerstedt. För den boken vann de Grävande journalisters pris Guldspaden i klassen Årets bok.

– Det var nog när jag läste något du hade skrivit på facebooksidan Norrlandsparadoxen som jag fick idén att höra om Balder kunde få en intervju med dig. Senast idag hade du väl något om priset på koppar?

– Jo, temat var väl det faktum att metallerna är alldeles för billiga. Om de skulle utvinnas på ett någorlunda hållbart sätt, så skulle de behöva vara mycket, mycket dyrare än vad de är nu.

– Tror du det är möjligt att ändra priset på metallerna?

– I viss mån. Det har skett en förändring i rätt riktning jämfört med hur läget var på åttiotalet och några årtionden framåt. usa:s dominans var då fullständig och Världsbanken och imf kunde sätta ett oerhört tryck på de fattiga delarna av världen. Det bäddade för den situation som vi har nu genom nedpressade råvarupriser, genom arbets- och miljövillkor som var helt förfärliga. Men nu är situationen delvis annorlunda. Med den här uppdrivna jakten på råvaror och konkurrensen om dem mellan Kina, usa och eu. Fattiga länder med råvarutillgångar har en annan förhandlingsposition idag. Därför kan man ta sådana beslut som nu i Chile: »Okej, visst får ni plocka upp kopparn, men då vill vi ha en ordentlig andel av vinsten.« Det finns en rad exempel på det här, Indonesien har väldigt tydligt markerat att de vill ha kontroll över sina nickeltillgångar, det ska inte bara vara gruvverksamhet. Utan då får ni vackert bygga på också med förädlingskedjan så att det blir jobb och intäkter i landet. Flera afrikanska länder har höjt sina
royalties på mineraler och metaller.

– Är det den vägen som det kan bli en förändring? Kan vi få gruvbolag i framtiden som menar att det är lika viktigt att se till effekterna av gruvverksamheten för omgivningen som att tjäna pengar?

– Jag tror inte vi kan komma dithän. Det avgörande kommer vara det folkliga engagemanget; facklig organisering, miljöorganisationers påverkan. Det man kan se i Sverige där det samlade trycket från miljörörelser och en bredare allmänhet gör att inget företag kan säga annat än att de vill ha en hållbar verksamhet, vi vill minska vårt klimatavtryck. Men det har ju inte kommit
av sig självt utan det är helt och hållet ett resultat av det samlade sociala trycket. När man tittar på vad svenska bolag gör i andra delar av världen, där det här sociala trycket inte finns, jamen då gör man helt andra saker. Lundin Mining, jag skulle vilja påstå att det är en sådan enorm skillnad mellan hur de beter sig i Askersund jämfört med till exempel i Equador.

– Har du alltid varit intresserad av de här frågorna?

– Nej, det kan man nog inte säga. Journalist har jag varit ganska länge och jag har haft ett växande intresse för miljöfrågor.

Läs hela artikeln i Balder