Vad innebär det att hävda att en arbetsuppgift är meningslös – ja eller hela ens tillvaro? Vad menar

man då? Jag tror att det framför allt handlar om främlingskap, alienation … närmare bestämt »själens

frånvaro«: den som Gunnar Ekelöf benämner eller besvärjer på latin i den storslagna höstdikt som heter så: Absentia animi. Den med omkvädet »meninglöst overkligt meningslöst« och som mynnar ut i ramsan »abraxas sax abrasax« »som ljudet av en symaskin«.

 

Ett yttrandes obegriplighet som mått på den egna hemlösheten. Ett uppfunnet språk som en olycklig människa inte ens själv förstår men som kanske är ett svar på att själv ha underkänts av livet och till exempel blivit satt på institution. Eller dadaismen som reaktion på att världen blivit ond. Jolifanto bambla vel falli bambla, som Hugo Ball formulerade det, han som också var framstående religionshistoriker och skrev en biografi om mystikern Dionysios Areopagiten.

 

Men första världskriget var meningslöst på ett annat sätt, i en annan bemärkelse. Det ledde inte till nånting bra utan bara till förstörelse. Som de flesta moderna krig. Man kan läsa Boris Vians upprörda brev till Vicekuratorn i Patafysiska kollegiet om att det är skandal att så många soldater återvänder levande hem. Absurdismen är ju också ett konstruktivt sätt att tillkännage att man (vi alla) inte känner sig (oss) hemma i världen sån den ter sig, och att ingenting ser ut att bli bättre. Ingen Godot kommer. 

 

Fordom dömde Gud.

Konungar.

Vise.

vem dömer väl nu?

 

Dömer ett enigt

folk? en helig församling?

Nej, o nej, ty vem dömer nu?

huggormars avföda, feg och falsk,

det ädlare ordet ej mer

över läpparna

 

Ur Hölderlins dikt »Sokrates tid« översatt av Erik Blomberg.

 

Men ordet »mening« är konstigt på svenska (och på engelska, meaning). Det är så abstrakt. Som ett mynt. Andra språk uttrycker sig mer kroppsligt. Latinets sensus har med sinnena att göra, och har först senare kommit att också betyda det som vi menar med »mening«. Tyskan har följt efter med sitt Sinn, och det underbara uttrycket för meningslöshet, Unsinn.

 

Alienationen består således i att sinnena inte är påslagna. Av ointresse, uttråkadhet eller ressentiment, det får var och en själv svara för. Om hen kan, och gitter. Det handlar om vad vi med ett gammalt fint svenskt ord brukar kalla mindfulness. Allt kan bli meningsfullt. Dock kanske inte första världskriget. Det är bara ens inställning som behöver ändras. Idealen ger perceptionen psykisk laddning, Freud var inne på liknande tankar: libido är framför allt aktiv sinnlighet, inte  nödvändigtvis bara sexualdrift. Eller vadå förresten »bara«?

 

Min fru gör tai chi framför den avstängda teven i vardagsrummet. Hon kan se sig själv i den svarta rutan. Det är samma rörelseschema sen många år – 25 kanske för henne, tusentals för rörelsen. Men den underliggande arabesken framträder allt tydligare, tack vare minimala justeringar som efterhand sätter sig i kroppsminnet. Det är en fullständigt improduktiv sysselsättning, och som sån meningslös. Men den håller henne frisk och gör henne gladare och skärper hennes sinnen. Under tiden sitter jag med datorn i knät och skriver en essä till tidskriften Balder om vad vi kan utvinna ur språket, bara vi riktar vår uppmärksamhet dit, till exempel mot ett ord som »mening«.

 

Orden kan bli sinnliga igen. Det är ramen för mitt arbete som skriftställare och översättare. De kan också kläs av sin prakt och visas upp i sin omänsklighet, skrattande dödskallar som i alltför hög grad styr våra liv. På franska har sens även kommit att betyda »riktning«. Och det är homonymt med ordet för »utan«, sans. Vilket poeterna förstås är snabba att utnyttja. Inte bara sinnena utan också en känsla av förflyttning. Med intigheten som tvilling. 

 

Läs hela artikeln i Balder