En gång i tiden arbetade jag i ett bageri. Vissa eftermiddagar kom en en ung man dit, han frågade om han fick sopa golvet. Han sopade stilla och noggrant med den breda sopkvasten, samlade mjöl och smulor i små högar på det mörka marmorgolvet. Ibland stannade han till, såg snett uppåt och frågade bagerskan som gjorde fördegar till nästa dag: »Ser jag trött ut?« Sedan gick han vidare över golvet, log ett inåtvänt leende och så sjöng han plötsligt med en så ljus och vacker röst, en sång från Blekinge. Jag minns inte melodin, men jag minns hur rummet stillnade, att man blev glad och förundrad. Det kom andra unga människor till det här bageriet, varje dag, de var alla en smula eljest på olika vis, vid sidan om oss som hade ordning på torpet. De hjälpte till att packa bröden i påsar, travade ved, hämtade posten och sorterade skorpor. Allting började långt tidigare, där de bodde, alldeles i närheten. Någon fick en idé att mura en bakugn i källaren på ett hus, för att sedan baka bröd med han från Blekinge och några till. Svårare än så var det inte.

M.A.