Ojämlikhet är onaturligt för människor. I det mesta som vi spontant gör och känner utgår vi från att jämlikhet råder mellan människor. Den första impulsen utgår från att vi är jämlika. Trots att vi det senaste kvartsseklet bombarderats med nyheter och fakta om den ojämlikhet som överallt tycks skena och slita sönder samhällena, bevarar vi inom oss denna jämlikhetens ursprungliga impuls och det är inte konstigt: under kanske de första hundra millennierna av vår arts stund på jorden levde kringströvande grupper av människor i långt mer jämlika, icke-hierarkiska relationer än vad som i de yttersta tiderna, det vill säga för kanske tiotusen år sedan och framåt, skulle bli fallet. Någon uppsluppen evolutionsbiolog har till och med hävdat att våra hjärnor är kommunistiska. En lika uppsluppen socialantropolog kan beskriva större delen av människans historia som en framgångsrik kamp för att hålla de alfahannar tillbaka som ville tillskansa sig mer makt än alla andra – och han menar rentav att predikandet av jämlikhet genom eonerna har påverkat själva vår genpool och gynnat altruistiska beteenden.

[pullquote]Jag var utled på att höra om människans natur som så ofta påstås omöjliggöra ett jämlikt samhälle[/pullquote]Som art träder människan dessutom ut på den evolutionära arenan som – egendomslös. Det är därför som vi i slutändan inte bryr oss lika mycket om pengar som om exempelvis vänskap med andra människor. Sigmund Freud, som med åren blev alltmer pessimistisk, brukade trösta sig med att pengar aldrig varit någon djup drivkraft för människan, eftersom den drivkraften inte existerar hos barnet. Sjuksköterskan Bronnie Ware iAustralien som upptecknade vad åldrade människor hade sagt om sina liv nära döden (i boken The Top Five Regrets of the Dying), kom fram till ungefär samma sak: nästan alla ångrade att de brytt sig för mycket om jobb, karriär och status istället för familj och vänner.

För några år sedan gav jag ut en bok med titeln Den solidariska genen. Jag var utled på att höra om människans natur som så ofta påstås omöjliggöra ett jämlikt samhälle. Jag minns det från tonåren och har hört det under hela mitt liv: Socialism och social jämlikhet är nog jättefina idéer, men människans egoistiska natur ställer sig tyvärr i vägen. Det ojämlika är det naturliga. Men när jag under några års tid plöjde evolutionsbiologisk litteratur kom jag fram till att jag är en vänsterbiologist: jag tror att vi verkligen har en natur och att den passar bäst i ett någorlunda jämlikt samhälle. Människan föds inte som ett oskrivet blad, där vad som helst kan skrivas in och programmeras, ont som gott. Vi föds framförallt med empatiska förmågor. Spegelneuroner i våra hjärnor fyras av när vi möter andra människor och gör det möjligt för oss att känna med andra och identifiera oss med andra. Det gamla indianska ordspråk som en gång prydde ett Beach Boys-omslag är sant: Det leende du sänder ut återvänder till dig. När vi känner oss rädda, otrygga, hotade eller fångade i de sociala hierarkiernas fängelser tenderar visserligen de där mekanismerna i medvetandet inte att fungera som de ska och vi tar till de aggressiva, egoistiska beteendena. Men jag mena ratt de är sekundära. Empatin och viljan till jämlikhet är primära. Vi är änglar mer än djävlar. 

I avgörande, kritiska ögonblick kan det där djupa draget hos oss träda fram. Vi är, i det riktigt långa tidsperspektivet, helt enkelt inte vana vid att ensamma äga stora rikedomar samtidigt som de omkring oss inte har någonting. Jag är därför övertygad om att idén om jämlikhet inte bara är en social konstruktion, en idé hämtad från evangelierna, franska revolutionen eller från den socialistiska agitationen. Nej, jämlikheten är en biologisk gnista som ständigt lyser upp var och ens inre. Även om den ofta omedelbart slocknar, på grund av det omgivande konkurrenssamhällets förväntningar, krav och hot, så tänds den där gnistan igen och igen.

Jämlikhet är för oss det normala, det naturliga. 

Det finns en grundläggande kommunism närvarande i alla sociala sammanhang, skriver den amerikanske socialantropologen och anarkisten David Graeber i sitt verk Skuld – en femtusenårig historia. Han menar att det är synd att begreppet kommunism enbart associeras med frågor om ägande av produktionsmedel eller med den odemokratiska socialism som en gång fanns i Östeuropa och Ryssland.

Läs hela artikeln i Balder.