I skogen finns våra rötter. Kanske till och med en del av folksjälen. Träden och skogen finns i våra efternamn, susar i konst och litteratur. Till och med i Stockholms tunnelbana speglas en sjunken skogsvärld i namn som Rågsved, Västra Skogen, Bagarmossen, Svedmyra. Skogen har genom tiderna väckt dubbla känslor – så kan vi på en gång tala om »guld och gröna skogar« och be någon »dra åt skogen«.

Liksom flera gånger under senare år slår skogsforskare också denna vår larm om att det lagstadgade skyddet av naturskog i Sverige är hotat, denna gång vill till och med Skogsstyrelsens chef se en paus i skyddsarbetet. Miljöskyddet av skogen, skogen som både en naturens »ark« och rekreationskälla, kan av industrins skogsjättar ses som ett onödigt hinder för lönsamma exportmål.

Tyvärr strövar vi i skogen mindre än förr, och i takt med urbaniseringen finns en risk att opinionen blir mindre motiverad att slåss för att bevara skogar från att bli mer än »virkesåkrar«. Skärmkulturen brer ut sig och avskärmar oss också från naturen och naturkontakterna. En amerikansk debattbok häromåret hade det betecknande namnet Last Child in the Woods.

[pullquote]Vi blir »skogstokiga«, vi önskar ovänner »dra åt skogen«, men drömmer kanske samtidigt om »guld och gröna skogar«.[/pullquote]Ändå fortlever skogen strax under ytan av vårt civilisatoriska här och nu. Tomas Tranströmer skriver:

Mitt under arbetet
börjar vi längta vilt efter vild grönska
efter Ödemarken själv, bara genomträngd
av telefontrådarnas tunna civilisation

Skogsvärlden 2017 kan i storstadens och internetålderns epok tyckas avlägsen men ännu bär vi med oss den i högre grad än vi anar. Vi blir »skogstokiga«, vi önskar ovänner »dra åt skogen«, men drömmer kanske samtidigt om »guld och gröna skogar«. Vi har träden med i vart och vartannat efternamn och också huvudstans förorter minner ofta om en svunnen skogsvärld, som Skogås, Bagarmossen, Svedmyra, Hagsätra. Vi dundrar i våra bilar över E4:an genom Kolmården men anar inte vad som en gång utspelats i »Den svarta skogens« rövartillhåll eller på värdshuset Krokek i den storskog som en gång var en fruktad barriär mellan landet Nordanskog och Sunnanskog.

Bara ordet ›gran‹ återkommer ännu i ett femtiotal versioner bland Stockholms teleabonnenter, och ungefär lika många är varianterna på gran i huvudstans gatu- och vägregister. Werner Aspenström skriver:

O dessa mörka skogar inom oss
där jättarna slumrar
Det som vi kallar själen
är bara en vandrande solreflex
under träden
En uthuggning
dit det snedställda ljuset når.

Bo Setterlind kunde fråga oss »om vi glömt att skogen är vårt hem, att den stora skogen står och väntar på oss som en vän«.

Tomas Tranströmer, som ofta återkommer till skogen, noterar enkelt att »där får man vända sig om, där är det tillåtet att sörja. Så mild är skogen.« Medan Karin Boye finner att »någon andemakt, någon helig makt, har i trädets gömda rötter sin vilja lagt«.

Läs hela artikeln i Balder