Han kom från Grekland till Sverige en vinter på sextiotalet för att hälsa på sin pappa som fått arbete som hovmästare på Tärnaby Turisthotell. Fortsatte till Umeå där han läste på universitetet: fillmvetenskap, filosofi … Påstår ibland att han föddes i Umeå, älskar vinter och snö mer än sol och värme. Så småningom flyttade han till Stockholm, blev bibliotekarie, efter en tid bara på halvtid. 1979 fick han också jobb på Radio Stockholm. I 33 år var han anställd på Sveriges Radio, legendarisk musikpresentatör i »Alltid på en söndag«, ett av musikradions mest älskade program. Två timmar varje söndag förmiddag i tretton år och åtta månader.

Vassilis Bolonassos släpper in mig och Ulla Montan i farstun, huset är fullt av musik:
– Det här är mitt stora, stora älsklingsstycke: La Poule, Hönan, (Jean-Philippe Rameau, sats 4 ur hans svit i g-moll, 1724). Lyssna hur det låter: Det är lysande! Det är det stycket som jag hörde någon gång i mitten av sextiotalet, det var en pianist från Frankrike som kom och spelade, live. (musiken fortsätter hela tiden) Vassilis presenterar husets katt, den femtonåriga siamesen Ikaros.

– Men du lyssnar helst på barockmusik?
– Jag är inte allätare när det gäller musik, man kan säga att jag inte tycker om musiken som kom efter Beethoven. Jag berättade om det när jag var i Trollbäckens kyrka i dag på förmiddagen, att morfar och mormor – inte pappa, han var neutral – älskade musik från Wagner och framåt. Det betyder atonalitet, min musik är tonalitet: dur och mollskala, harmonier och melodier. Till skillnad mot Stockhausen, har du hört talas om det namnet? Min morfar älskade Stockhausen! Vi hade en stor diskussion när jag blev fjorton år, jag var så där plikttrogen, jag lyssnade på varenda evinnerliga opera som Wagner hade skrivit, Bruckners symfonier, alla nio. Musik som morfar tyckte om så att jag kunde prata med honom, argumentera. »Andantesatsen i hans sjunde symfoni, det är ju inte vackert!« Vi försökte argumentera, men musik är ju känslor, då blir det svårt att argumentera, eller hur? Musik från barocken är känslornas musik, därför har jag hållit mig till den.

[pullquote]när jag hörde den musiken så trodde jag att jag kunde flyga, att jag hade vingar. Så började det.[/pullquote]– Hur hittade du till barocken?
– Det var tack vare Händels Messias, morfar hade kanske den bästa idén i sitt liv när han ville att hela familjen skulle lyssna på just det här oratoriet. När jag hörde den musiken så trodde jag att jag kunde flyga, att jag hade vingar. Så började det.
– Hur gammal var du då?
– Jag var sex år när jag lyssnade på Händel för första gången, i december 1951. Det var första gången som jag hörde en annan sorts musik. Mamma lyssnade mycket på Beethoven, när hon hade mig i magen så var det trean, sjuan och nian av Beethoven och olika grejer
av Chopin. Jag tror att det har sin betydelse vad man hör när man befinner sig i sin mamma. Vårt yngsta barnbarn, Atlas, har fått en ny njure av sin pappa. Före operationen tog jag hand om Atlas ibland, vi gick långa promenader här i Tyresö, han låg i barnvagnen. När vi kom hem så lade jag honom på golvet och jag dirigerade Dixit Dominus (den senast upptäckta, tidigare tillskrivet Baldassare Galuppi, den med nr rv 807) av Antonio Vivaldi. Han lyssnade och tittade och följde efter
Vassilis Bolonassos och Ikaros.

Text: Mats Ahlberg. Foto: Ulla Montan.

Läs hela artikeln i Balder