Det är med viss musik som med vissa böcker, när de kommer i ens väg vid rätt tillfälle blir man nästan golvad. När jag satte mig i soffan för att lyssna på »Kvinnor och barn«, Frida Hyvönens senaste skiva som kom i höstas, då överraskade och grep nästan varje ord, tonfall, melodi och pianot som hon liksom låter sjunga med är ju märkligt samspelt. Så vi frågade om hon ville träffas för ett samtal i Balder. Om musiken, om männen, staden, landsbygden och om hennes sånger/texter som är noveller från ett helt eget håll.
Det är en torsdag förmiddag i början av februari. I morgon ska Frida Hyvönen ha konsert i Jönköping, på lördag i Örebro och nu ska hon vara på väg hit till Malmgården på Söder för en intervju i Balder. Hittar hon, hinner hon? Två minuter före utsatt tid kommer ett sms: Snart där, slå på kaffet! Vi dricker kaffe i frukostrummet, fotografen Julia Wagner är också där. Frida berättar om sin uppväxt i Robertsfors i Västerbotten, att hon hade en egen islandshäst när hon var nio år, red på den i skogen efter skolan.
[pullquote]Jag tänker på det när jag nu själv har barn, vad man tillåter barn att göra i en stad är så himla annorlunda mot hur det är på landet[/pullquote]– Våra närmaste grannar bodde och bor fortfarande på en västerbottengård, det är ett gammalt gästgiveri där Carl von Linné har bott en gång, vilket är en ganska stor sak i de trakterna. Nedanför rinner ån och det är en fors en bit ner. Mamman i huset sa att vi måste ha flytvästar om vi badade i forsen: »Ni måste simma in till kanten innan storforsen.« Om man inte hade tagit sig in till land där, då försvann man liksom, i forsen. (Säger Frida och skrattar.) Jag tänker på det när jag nu själv har barn, vad man tillåter barn att göra i en stad är så himla annorlunda mot hur det är på landet. Kanske har det också med tiden att göra, kanske var det annorlunda när jag växte upp på åttiotalet än vad det är idag. Vi fick förtroende av de vuxna väldigt tidigt. Jag är glad för det, att våra föräldrar var så.
Det är klart, när man växer upp i något så är det lätt att tycka att andras blick på det är exotiserande. Men jag upplever att från att vara barn till att bli vuxen så får man en annan blick på naturen, på skönhet överlag, man får upp ögonen för att det är något, att den finns. Som barn tar man allting för givet på ett annat sätt, man tänker inte att oj vilken vacker solnedgång!
– Språket och musiken, när dök de upp?
– De fanns med tidigt. Som barn hade jag aldrig en tanke på att det var något som jag skulle jobba med, att det var ett yrke. Det var inte heller något som jag slet med, gjorde inte någon noggrann läxa på pianot. Men det var en väldigt naturlig del med sång och musik i min uppväxtmiljö och jag tyckte om det. Jag var ganska obehindrad i det, att sjunga i alla fall, tyckte om att uppträda för min familj, lite lagd åt det hållet. När jag förstod varför det lät så coolt när riktiga artister sjöng, att det var mikrofon så sa min storebror att jag måste ha en förstärkare också. Jag skrev mikrofon och förstärkare på önskelistan fast jag inte riktigt förstod vad det var. Jag är inte en person som har haft en tydlig bild som barn av vad jag ville göra som vuxen, det var väldigt avlägset, slumpen har fått råda.
– Dina sånger är ofta som förtätade berättelser, någon sa att de är noveller, skulle du kunna tänka dig att bara skriva?
– Det gör jag inte lika gärna faktiskt! Nej, jag tycker ändå att det är musik. Skulle jag skriva dem bara som text hade jag gjort på ett annat sätt.
Läs hela artikeln i Balder