Då jag var pojk och fick min första egna fågelbok av farfar en jul blev jag mer eller mindre omedelbart förvandlad. Året var förmodligen 1963. Det var Fugle i farver eftersom det var i Danmark.Där Sigfrid Durango samtidigt presenterade den svenska utgåvan hade denna danska Hans Hvass som redaktör. Dessförinnan hade jag nog bara sett och bläddrat i Folke Rösiös Svenska fåglar från 1947. En bok visserligen fylld av kunskap men för nutida ögon väl så torftig med sina otydliga svartvita fotografier.
Den nya med de brokiga planscherna erbjöd något helt annat och betydligt mer fascinerande för ett vetgirigt pojksinne. I denna exotiska värld befolkad av färggranna fåglar dolde sig emellertid en stor svårighet.
[pullquote]Brushanen blev en skräckgestalt[/pullquote]Ja. Rentav något djupt skrämmande.
Och det var brushanen.
Nu måste vi tänka på att pojken som var jag inte var mer än kanske åtta år gammal. Och därför fortfarande förmodligen hade sin fantasi och sitt magiska tänkande väl i behåll. Brushanen blev en skräckgestalt. Med vårtor i ansiktet och de mörka plymerna runt halsen en mardrömsgestalt och ett monster.
Hur mycket jag än ville se på bilderna blev jag tvungen att se till att jag bläddrade förbi just honom. Och jag njöt ju av och lät mig förtrollas i all oändlighet av alla de andra fåglarna – skovspurv, isfugl, sule och hela raden av nya bekantskaper och vänner. Men det var alltid lika hisnande obehagligt då jag närmade mig fågelart nummer 205.
Brushanen.
Näst lejon under sängen då lampan var släckt och mörkret kröp inpå behöll brushanen länge sin plats som det mest skräckinjagande som natten kunde innebära.
Många år sedan nu. Trots många flyttar och åtskilliga försök att sortera ut gammal bråte under årens lopp har jag behållit min fågelbok.
Den står här i bokhyllan. Det händer att jag tummar den, kastar ett flyktigt öga också på brushanen men med årens lopp har jag efterhand övervunnit denna rädsla.
Inte desto mindre har jag därför som vuxen fascinerats av just brushanar och fram till en del år sedan också på Gotland njutit av brushanespel på Lina myr eller kring Stockviken.
Nu är det emellertid ganska många år sedan och döm om min förvåning och glädje då det en dag i maj pågick ett ståtligt brushanespel på den illaluktande vägbanken ut till Furillen här på nordöstra Gotland. Inte försvann heller dofterna av rutten tång då jag förskansade mig i geggamojan förklädd till buskage under några timmar.
Tills regnet tog i.
Se fler bilder i Balder