Ett vikarierande hopp – samtal med Johan Cullberg

»Små, ibland nästan omärkliga steg – det har jag lärt mig att utveckling handlar om. Vare sig det gäller att komma tillbaka efter ett psykiskt sammanbrott eller att komma ur ett mönster av inkompetens, bitterhet eller barndomens rädsla. Vi har en stark inbyggd förmåga till växt och läkning inom oss, precis som vid fysiska skador. Den läkning-en kan understödjas eller hindras av olika faktorer och inflytanden.«

Så skriver psykiatern Johan Cullberg i sin bok Mitt psykiatriska liv och fortsätter så här: »En del psykiatrer har en låg tro på människors utveckling och läkning från svåra psykiska sjukdomstillstånd. De minns bara de patienter som ofta återkommer och som utsätts för en alltmer stigmatiserande behandling. Synen på inre växt och utveckling ses av dem som en ovetenskaplig föreställning. Och ändå är psykiaterns kanske viktigaste funktion att hysa ›ett vikarierande hopp‹.«

När jag kom fram till platsen och gården i Sörmland där Johan Cullberg bor möttes jag av en nyfiken hund. Det är tidig eftermiddag på senhösten och jag minns att ringblommorna ännu blommade i en rabatt i grusgången. Innan jag svängde in från stora vägen såg jag en räv springa över stubbåkern. Nu sitter vi i Johans arbetsrum och medan jag sätter igång bandspelaren och placerar den mellan oss frågar Johan om temat för nästa nummer av Balder. Jag säger att numret ska handla om inre hållbarhet, vad är det egentligen? Och jag ställer följande fråga:

[pullquote]Det är en väldig fördel att ha människor i sin närhet som man slipper hålla masken inför[/pullquote]– Alltfler unga människor vänder sig idag till den psykiatriska vården för att få hjälp med oro och känslor som närmar sig depression, men möts av beskedet att de kan få en tid först om något år, hur är det möjligt att omsorgen om unga människor är så otillgänglig och handfallen? Tror du att vi är mer sköra idag än förr?

– Det vet jag inte, det beror så mycket på vilket nätverk vi har omkring oss. Om man har en någorlunda tät familj till exempel, det tror jag är en jätteviktig sak. Som man kan få hjälp av om det kniper, när man kanske blivit övergiven eller misslyckats på något sätt. Det är en väldig fördel att ha människor i sin närhet som man slipper hålla masken inför. Den där nära primärgruppen är mycket mer uppbruten i vår tid. Man bor på olika ställen och familjerna är mindre nu. En annan sak är vårt värdemönster: Vad är viktigt i livet, vad är heligt? Att ha en värdestruktur som man känner igen, lever i och har ett gott förhållande till är också mindre självklart idag. Kyrkan var ju tidigare för många en tydlig bärare och förmedlare av värden, idag är det svårt att säga om vi har någon gemensam värdestruktur. Demokratibegreppet är kanske det som idag är det gemensamma, för de flesta människor i alla fall. Förhållandet till kultur, till det som är vackert, till musik och sång, där kan man ha en värdegemenskap med människor. Jag har just gått med i kyrkokören i Sparreholm, vi ses varje onsdag. Sånt där är kul, man träffar en massa människor också, har en gemensam lekplats.

Men jag vet inte, människan har ett lättare liv idag än vad hon hade förr, för hundra år sedan, då söp man för att överleva. Det var så djävligt för många människor, speciellt inom arbetarklassen, de som var väldigt obemedlade och inte hade fått utbilda sig. De kände hela tiden att livet inte var för dem. Man levde med någon människa, fick barn och den andra stackaren skulle kompensera en för alla förluster och olyckligheter som man varit med om, det går ju inte att göra det i längden.

Läs hela artikeln i Balder

Mats Ahlberg

Website | + posts