Balder fyller fyrtio år i år, en ansenlig ålder för en kulturtidskrift. Tidigare i höstas hölls ett ståtligt kalas för Balder i växthuset på Malmgården i Stockholm. Där bjöds god och vacker, biodynamisk mat, goda drycker, väldigt gott sällskap och fantastiska tal och framträdanden. Enligt John Swedenmark skapar Balder som tidskrift utrymme för omförhandlingar om hur vi ska leva tillsammans. När Balder bjuder till fest tar det utrymmet fysisk form och tankarna omsätts till praktik och varm gemenskap. Det är gott att finnas till i Balders krets. John Swedenmark nämner också paradoxen i att låta det kollektiva gestaltas genom att porträttera enskilda individer, men hur paradoxer ofta är ett viktigt kraftverk i vår tillvaro.

Hans ord återkommer till mig när jag reflekterar över ordet holism, i förberedelserna inför ett tal på en stundande femtioårsfest. Holism som betraktelsesätt säger ju att helheten är större än summan av delarna, vilket ofta blir tydligt när ett spretigt redaktionsråd landar i en färdig Balder. Å andra sidan säger ordboken att studerar man samhället från ett holistiskt perspektiv så innebär metoden att man inte beskriver förlopp och grupper utifrån individerna bakom dem. Det måste betyda att i Balder skapar en holistisk ambition en individualistisk tidskrift som bidrar till en helhetsorienterad syn på världen, vilket känns paradoxalt tillfredsställande.

Medan höstmörkret fortfarande tvekar och intrycken från Bokens dag i Fisksätra bibliotek ännu bearbetas, är det dags för sedvanligt redaktionsråd inför kommande nummer av Balder. Efter chilidoftande pumpasoppa och nybakad äppelkaka passade redaktionsrådet på att ställa några frågor till den person som med obönhörlig passion och inspirerande underfundighet gjort och fortsätter göra Balder till en möjlighet, nämligen redaktören och ansvarige utgivaren Mats Ahlberg.

[pullquote]upptäckte vi att det blott återstod trehundra prenumeranter och det förra numret var ännu inte betalt när vi var klara med nästa.[/pullquote]– Balder har funnits i fyrtio år nu, hur ser egentligen din biografi tillsammans med Balder ut?
– Jag träffade Balder för första gången 1977, två år efter att Antonius Zeiher hade startat tidskriften. Då hade jag precis börjat arbeta som mjölnare på Saltå Kvarn och blev inbjuden att vara med när det var redaktionsmöten. På den tiden gavs Balder ut av aktionsgruppen för social tregrening, en antroposofiskt och anarkistiskt inspirerad samhällsmodell, skulle man kunna säga. De första åren var många med i redaktionen och samtalen pågick länge, där deltog bland andra Jenny Olsson, Johannes Ljungquist, Nina Armelius, Ragnar Lundin, Kjell Andersson, Monique Rogberg, Daniel Håkanson, Erik Norlin, Cecilia Wätte och Sune Nordwall.

Efter några år bildades Stiftelsen Balders förlag som fortfarande ger ut Balder. Så småningom var det bara jag och Antonius kvar i redaktionen och i mitten på nittiotalet upptäckte vi att det blott återstod trehundra prenumeranter och det förra numret var ännu inte betalt när vi var klara med nästa. Vad skulle vi göra? Vi bad prenumeranterna om råd och hjälp och de tyckte vi skulle fortsätta, dessutom gav vår insamling fyrtio tusen kronor i gåva. Och vi fick hjälp av Christer Jonson med en helt ny grafisk layoutmall. Balder fick vartefter fler prenumeranter, ett mer mångsidigt innehåll, bildmaterialet ökade och det blev vanligare med intervjuer i varje nummer. Men utgivningen var ojämn, Antonius och jag hade våra ordinarie arbeten att sköta, så vissa år kom Balder bara ut med två eller tre nummer om året.

Läs hela artikeln i Balder