Kosterhavet är min längtan. Där hav möter land händer något, det är en existensiell punkt. Den blir särskilt tydlig på Nordkosters yttersida där havet ligger öppet mot England och horisonten. Det är något med hur havet här tar sig in mot land till skillnad mot Östersjön där naturen fortsätter ut i havet. Det finns hav och hav och så finns Kosterhavet.

Jag växte upp på femte våningen mitt emellan himmeloch jord i utkanten av Göteborg. När mitt första skolår gick mot sitt slut fick jag veta att vi skulle flytta, att vi skulle lämna höghuslandet och börja ett annat liv i en liten stad vid havet. Nu skulle ett havsliv ta vid och ju mer flytten närmade sig ju närmre strandkanten placerade jag vårt kommande boende. Det kändes möjligt att vi skulle bo, åtminstone periodvis, under vattnet bland tång och musslor. Vi hamnade i ett vanligt hyreshus,
men jag minns fortfarande känslan av frihet och sälta när jag strövade planlöst längs kajerna, en solig oktobersöndag, dagen innan allting tog vid och hur livet kändes nytt och möjligt.

När sommarlovet kom hade jag en ny vän med sommarhus på Nordkoster, en ö längst ut i havet utanför Strömstad. Ombord på Kosterbåten för att besöka henne, tänkte jag att det är nu det riktiga havslivet börjar. Kanske var det för att jag var nio existentiella år och alldeles själv som upplevelsen av Koster blev så stark och genomgripande. Känslan av att befinna sig så långt västerut man kan komma, de släta klipporna, det klara vattnet, den minimala växtligheten, den höga himlen, kargheten och horisonten. Koster blev en plats i mig, ett inre rum av frihet och klarhet. Den där första sommaren stannade jag helt enkelt kvar, vägrade åka hem och återvände sedan sommar efter sommar. Jag blev en del av en annan familj och en plats men ändå den ständige gästen. Nu har Kosterhavet blivit både nationalpark och naturrum och jag har förstått att det som för mig är en plats av karghet, renhet och en behaglig brist på överflödiga intryck också är en unik marin biotop med otrolig artrikedom.

[pullquote]Det är detta kalla Atlantvatten som gör platsen unik och ger den fantastiska artrikedomen[/pullquote]Åldersmässigt har jag hamnat mitt i livet och tänker att kanske är det dags att vidga mitt Kosterperspektiv, att närma mig ön på ett nytt sätt och ge mitt nästan religiösa förhållningssätt en naturvetenskaplig undertext. I slutet av april beger jag mig till
Nordkoster för att träffa marinbiologen Lars-Ove Loo för ett försök. När jag nu kliver ombord på Kosterbåten vet jag att den nationalpark jag ska besöka står i direktkontakt med Atlanten och att den hör samman med den norska nationalparken Ytre Hvaler. I Ytre Hvaler finns Hvalerdjupet, en femhundra meter djup havsvik där Atlanten kan strömma in. Det kalla vattnet strömmar sedan vidare in i Kosterhavet genom den djupa Kosterfjorden. Det är detta kalla Atlantvatten som gör platsen unik och ger den fantastiska artrikedomen. Sextusen arter lever här och på den norska sidan finns korallrev.

När båten passerar Kosterfjorden håller jag mig hårt i relingen och djupet ger mig svindel. Jag kliver iland på Västra bryggan med en ny medvetenhet, men känslan av att vara på exakt rätt plats infinner sig precis som vanligt. Det är något med att vara på en lagom stor ö, hur tillvaron och valmöjligheten begränsas på ett behagligt sätt. Jag tänker på en rad av Karin Boye, om hur »råg blir råg och tall blir tall i frihet utan val«. Solen värmer och axlarna sjunker och när kvällningen kommer träffar jag Lars-Ove på restaurang Strandkanten. I ett myller av människor berättar han att han varit bofast på Nordkoster i mer än trettio år och det var kärleken som förde honom hit…

Läs hela texten i Balder