En morgon i november dirigerar jag den grek-ortodoxakören i Uspenski-katedralen i Helsingfors. I tre år har jag förberett mig, alltid på morgonen och alltid i en liten före detta skolsal i norra Hälsingland. I tre år har jag http://eviagraforsale.com lyssnat på mässan, det är väl en mässa? Först kören tillsammans, så småningom en ensam manlig stämma som ropar, nästan som på hjälp. Och varje gång han ropar så får han svar från kören, att det kommer gå bra. Det är i varje fall vad jag hör, även om de sjunger på finska. Och varje morgon sitter jag ner och lyssnar, skriver i dagboken och tänker att i nästa vecka ska jag börja ta hand om kroppen. Den är sextiotre år nu och efter en natts sömn är den mer stel än utvilad.

Framför ett av fönstret hänger ett lakan som skydd mot solen, talgoxarnas fladdrande skuggor. Elden i den stora plåtkaminen speglar sig i fönstren. Bakom mig ropar den ensamma rösten igen. Jag reser mig av någon anledning och går några steg ut i rummet, mot den gamla katedern, kanske för att hämta något. Mitt i rummet blir jag stående, som om musiken just då äntligen kommer ikapp mig. Inget stort inre jubel, men en egendomlig lättnad i själen när armarna lyfts och jag börjar dirigera den finska kören. Varifrån kommer rörelserna, har de funnits där hela tiden, i kroppen?Sångarna följer minsta vink och hela min kropp blir lätt. Den morgonen tog vi oss bortom gravitationen, kören och jag.

m.a.