Vaknar i avsikt att skriva en text om engagemang. Det är en vacker morgon i slutet av augusti och solen har spunnit undan den grå dimman. Svamp i luften och svalorna börjar bli rastlösa. Men inte den ombedda texten, det står som still i huvudet och lusten att skriva om engagemang är inte där.  [pullquote]De lyser förbi min färgblindhet[/pullquote]Tröttheten tilltar och istället blir det en liten promenad förbi de tusen humlorna och bina som umgås med den blå honungsfacelian från morgon till kväll. Nerför backen, runt grannens, bort längs grusvägen under tallarna.

Stannar vid stora myrstacken, först hänger blicken där utan nämnvärt intresse. Tills den faller på myran som är på väg rakt upp längs den branta stackväggen. Inte tomhänt och på promenad, hon bär en sticka med avsikt, framför och ovanför sig. Den är tre gånger så lång som hon själv, men hon håller balansen och rör sig i rätt riktning. Märker hur mina mungipor vill upp, något i mig släpper taget om dem och leendet är där. Går vidare, uppfylld av myrans exempel. Vad är det där som man inte kan beordra eller önska fram, men som en myra kan få på fötter? Vad är det för inre mekanism som vrider uppmärksamheten från den egna belägenheten till den utanför?

I upprymdheten över myrans verkan får jag till och med syn på hallonen intill förstukvisten. De lyser förbi min färgblindhet. Det är med engagemanget som med lyckan, de får fotfäste först i det ögonblick då man glömmer sig själv. Engagerade människor har en förunderlig förmåga att väcka detsamma hos oss. Vi glömmer oss själva för en stund, vi får plats för mer än oss själva.

m.a